En öde stad kan vara poesi

1 av 2
NÖJE

ST LOUIS/SPRINGFIELD. Först en kvällsflygning över ett Manhattan som glittrar hypnotisk i mörkret.

Sedan en sen room service-sallad på ett hotellrum med utsikt mot nattstiltjens St Louis.

Jag kräver inte mer.

Flighten är, som alltid på LaGuardia, försenad och irritationen kokar i kabinen.

– Det är som att sitta på restaurang och inte få menyn, muttrar Höken när vi stått på plattan i 50 minuter utan förklaring.

Men allt är förlåtet så fort vi lyft mot den klara kvällshimlen och först gör en båge förbi ett magiskt upplyst, fullsatt Shea Stadium och sen styr ut över Bronx och nattens Manhattan tornar upp sig i all sin osannolika prakt utanför det immiga flygplansfönstret.

Det spelar ingen roll hur många gånger man utsätts för den synen – den är alltid så overklig, så obegriplig, att till och med pratkvarnar som jag blir stumma.

I St Louis är fukten obönhörlig – och jag börjar längta efter stuvade makaroner.

Det var såna Kattis Persson bjöd på förra gången jag var här, vårvintern 2000, och jag minns dem som godare än konstverken på Daniel Boulards krogar.

Jag kommer också ihåg Ricos träningar med Blues i en typiskt dragig och ful ishall på en åker utanför stan, en  rätt bisarr provsmakningsafton på Budweisers huvudkontor och en platt-tv, den första jag sett, i källaren i en maffig förortsvilla.

Nu ska vi bara sova över en natt innan vi kör till Springfield i Illinois  för att se Obama och hans vicepresidentkandidat – Joe Biden, sägs det i skrivande stund – göra sitt första gemensamma framträdande och några roligheter är inte att tänka på.

Men jag tycker jag har en stor stund ändå.

 Jag får upp en liten cobbsallad på room service,  gör svagt kaffe på den lilla byggaren som finns på alla amerikanska hotellrum och sitter sen vid fönstret och tittar ut över den öde Midwestern-metropolen.

Det lyser förföriskt i några fönster i kontorsskrapan mitt emot. En svartvit polisbil glider långsamt förbi på en övergiven tvärgata. En reklamskylt för hemförsäkringar blinkar över hustaken några kvarter norröver.

Inte mycket att skriva hem om kan man möjligen tycka, men för mig är det ren poesi.

Häromkvällen satt Verkmästarn i magen himself på Elaine’s.

Magnus Härenstam alltså.

Det var såklart den coolaste synen under de vackra, franska lyktorna sedan Woody Allens besök i april.

ARTIKELN HANDLAR OM