Politiska snedsteg i höstens storfilmer

Läs Jan-Olov Anderssons krönika

Båda filmerna fångar suveränt samma tidsperiod.

Men både ”Call girl” och ”Argo” trampar mer eller mindre snett när det gäller politiken.

Man kan tycka väldigt bra om filmer med uppenbara brister.

Över 50 000 har redan sett Mikael Marcimains politiska dramathriller ”Call girl”. Jag hyllade den själv i min recension. Tycker den fångar tidsandan (1976) på ett strålande sätt. Att det är en spännande och närgången skildring av det som kallades Geijer­affären eller bordellhärvan. Hur makthavare inom polisen och politiken hänsynslöst utnyttjade minderåriga prostituerade och sedan hemligstämplade alltihop.

Inte minst är det en oerhört stark skildring av två unga tjejer som förstörs för resten av sina liv.

Mun-mot-mun-metodens omdömen har skiftat mer än någonsin. Från spännande till långtråkig. Från empatisk till gubbsjuk (på grund av alla nakna tonårsbröst). Och så gott som alla tycks störa sig på att man helt i onödan pekar ut en tydlig Olof Palme-kopia som sexköpande statsminister.

Ett snedsteg som gör att filmens verkliga budskap hamnat i skymundan.
 

Ben Afflecks ”Argo” är ännu vassare. Fångar lika perfekt tiden (1979–1980), stämningarna, frisyrerna, klädseln. Berättar på ett rafflande sätt om en fullständigt osannolik CIA-operation (se även recension på sidan till vänster), som länge var hemligstämplad. Och alltihop utspelas under den gisslankris i Iran som blev startpunkten för mycket av den muslimska världens ständigt stegrande hat mot USA.

”Argo” inleds med en lite lagom klädsamt kritisk skildring av hur USA i det här fallet delvis har sig själva att skylla.

Men sedan framstår de flesta iranier ändå som skrikande dårar. Sannolikt en kommersiell eftergift. Filmmakarna är medvetna om att med något enstaka undantag, som Oscars-vinnaren ”The hurt locker”, brukar Hollywoodfilmer om USA:s föga framgångsrika krig mot muslimer floppa …

1 av 3

3 favoriter

Noomi Rapace

Så cool i Rolling ­Stones-videon ”Doom and gloom”.

Fares Fares

Tycks ha större roll än väntat i vinterns mest efterlängtade, ”Zero dark thirty”.

Mac Ahlberg (1931-2012)

En lite bortglömd internationell svensk filmfotograf/regissör. R.I.P.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM