”Sist av alla lufsar Jörgen Persson iväg, trög som en sengångarbaby”

NÖJE

Kristoffer Bergström om fjärde avsnittet av ”Mästarnas Mästare”

1 av 2

När den sista gåtan har blivit förklarad,

När broarna till det sista mysteriet blivit brända,

In i våra liv joggar en farbror från Halmstad,

Han visar oss stigen tillbaka till det okända.

Förra torsdagen rubbades tillvaron för miljoner människor. De trodde att livet följde givna regler, men efter tionde mars måste de tänka om.

Om händelsen gick dig förbi kan du inte vara intresserad av go. Brädspelet har världens äldsta regler och är så svåranalyserat att datorer och logaritmer ansetts chanslösa mot mänskliga stormästares instinkter. Men förra torsdagen slog maskinen Alphago den koreanske nationalidolen Lee Sedol. Och burken vann inte bara, den spelade så elegant att det rörde goälskare till tårar.

Ni kan se drag 37 på youtube. Den svarta stenen placeras lite till höger på brädet och får experterna att baxna. Där? Va? Lee blir så bestört att han lämnar rummet och behöver en kvarts krishantering innan han återvänder och placerar ut sitt drag.

Go är svårt. Jag kan inte helt ta in varför drag 37 är så majestätiskt, trots att jag sett gråtande koreaner och läst hyllningsdikter som supportrar skrivit.

Tur då att jag förstår annan genialitet.

Mästarnas mästare, säsong åtta, avsnitt tre, gren två. En slinga på 200 meter ska avverkas två gånger med så liten tidsdifferens som möjligt. Mänsklighetens samlade kunskap pekar mot ett optimalt sätt att genomföra tävlingen: spring allt du orkar. Den som försöker på femtio procent halkar lätt ner till fyrtio eller upp till sextio, men den som maxar kan omöjligen råka söla eller stressa särskilt mycket.

Detta förstår Niklas Jihde och sätter av i full fart båda varven. Caroline Ek väntar några sekunder vid start, Peter Forsberg bromsar före målgång, vilket ökar felmarginalen och sänker deras chanser.

Sist av alla lufsar Jörgen Persson iväg, trög som en sengångarbaby. Han pruttar ut i ett regellöst vakuum där det kan skilja flera sekunder på varven utan att kroppen uppfattar det.

Jörgen tar en halvminut extra på sig på det första varvet. Och en halvminut minus 29 hundradelar extra på andra. Han trotsar logiken, fysiologin, matematiken och sannolikhetsläran och kommer ut på andra sidan som vinnare. Segern är inte bara effektiv utan också elegant. Så? Va?

Datorns och pingispensionärens insatser bryter ny mark och förtjänar att bli globalt spridda. Än så länge har jag inte läst någon poesi om Jörgen, men i hopp om att det ska skrivas hundratals dikter gör jag ett första försök.

Ja. Den är klar nu. Jag tror att jag lyfter upp den överst i den här texten.   

ARTIKELN HANDLAR OM