Kidman och Skarsgård överträffar varandra i ett otäckt äktenskap

1 av 2
”Nicole Kidman och Alexander Skarsgård överträffar sig själva”.
NÖJE

De inledande avsnitten av ”Big little lies” går att sammanfatta i en fråga:

Vad är det här för seg ångestkitsch?

Men ge inte upp.

Efter några timmar växer en fantastisk tv-serie fram där Nicole Kidman och Alexander Skarsgård överträffar sig själva.

Det finns antagligen en gräns för hur många böcker och tv-serier människan kan göra om välbärgade människors lyxångest.

I början av kabelkanalen HBO:s nya statusserie ”Big little lies” sitter jag mest och tänker på allt annat utom karaktärerna och handlingen.

Som exempelvis att serieskaparna har den goda smaken att lägga in underskattade soulartisten Michael Kiwanukas fenomenala ”Cold little heart” i vinjetten. Eller att allt utspelar sig i och runt Monterey i Kalifornien. Jag har själv åkt hyrbil över samma broar på Highway 1 vid Stilla havet som Reese Witherspoon. En sorts pilgrimsfärd för vuxna popfanatiker. Det är ingen ny insikt, men Fleetwood Mac har aldrig låtit bättre i en bilstereo än just där. Inte The Eagles heller, för den delen.

Men resten av ”Big little lies” känns som en seriös och tråkig cover på ”Desperate housewives”, med en Agatha Christie-liknande mordhistoria i mitten. Alla är till slut misstänkta.

Det är så oerhört svårt att tycka synd om de gnälliga personerna. Champagneliberalerna sitter och surar över ett glas vitt med en utsikt från vardagsrummen som knappt två procent av jordens befolkning har råd med. Kom igen.

Men det finns en väl dold och raffinerad utveckling som sakta och tålmodigt rullas fram. Den stora hemligheten med ”Big little lies” är väldigt enkel – början och slutet är två olika serier.

Historien fokuserar allt tätare på det våldsamma äktenskapet mellan Celeste Wright, spelad av Nicole Kidman i sitt livs form, och Perry Wright, en lika övertygande och diabolisk Alexander Skarsgård. Beroendet, ilskan, skammen, desperationen och den växande paniken häller nålar i tv-soffan.

”Vem gjorde det?”-berättelsen slutar i en alldeles för sällsynt och kraftfull skildring av systerskap och motstånd. Det feministiska grundtemat och själva formatet, sju avsnitt utan fortsättning, gör att ”Big little lies” öppnar dörren mot framtiden.

Korta serier har flera fördelar. Det är lättare att locka de bästa manusförfattarna, regissörerna och skådespelarna till berättelser som tar slut efter en säsong än till serier som pågår och pågår.

Stjärnorna behöver inte ställa in andra åtaganden i flera år. Och manusförfattarna kan utveckla historier som är för långa för bio men utan att tvingas kavla ut karaktärerna i åtta säsonger. Ett vinnande koncept för bland annat de väsenskilda säsongerna av ”Fargo” och första delen av ”True detective”.

Framför allt är det överraskande och glädjande att David E Kelley ligger bakom ”Big little lies”.

Efter finalavsnittet är det svårt att tro att Kelley en gång gjorde ”Ally McBeal”.

ARTIKELN HANDLAR OM