En kväll på Söder med Sveriges hetaste band

NÖJE

Hans alkoholfria drink smakar som hostmedicin.

Han är som Thorsten Flinck blandat med Lars Lerin.

Han minns 29 juli sommarn 2012, isolerad och naken på akutpsykets golv.

1 av 4 | Foto: MARCUS ERICSSON/AFTONBLADET
Sånger om knark. Rasmus Arvidsson i Avantgardet sjunger om heroinavtändningar, psykakuten och om att vara hög i gränder i London.

Ska se Bob Dylan i helgen, annars går jag sällan på konserter nuförtiden men en torsdagskväll tog jag faktiskt tunnelbanan till Hornstull, en stadsdel i stadsdelen Södermalm i staden Stockholm som jag inte brukade tycka särskilt mycket om. Men på sistone har jag tillbringat märkligt mycket tid där på de coola quinoagatorna eftersom en pjäs jag skrev sattes upp där och då började jag gilla den ultragentrifierade stämningen – det som allmänt kallas ”hipster” – trots att jag är östra Söder, stadsdelen i samma stadsdel som genomgick samma fas men med start 20 år tidigare.

Dessutom, nu när högerextremisternas ”PK-eliten på Södermalm”-gaggande spritt sig även till delar av LO tänker jag att tiden för finlir och interngräl är över. Den där fjamsiga vrångbilden om ett homogent kulturmarxistiskt Södermalm som trots 130 000 invånare bara består av journalister, knypplare och webbdesigners som även SVT Göteborgs bonhomme terrible Janne Josefsson gjort tv-program om – det är i så fall något jag är stolt över, jag står till 100 procent bakom detta hittepå-Söder och försöker så gott jag kan vara pk själv. Ekologisk. Källsorterar. Tiggarvänlig. Så jävla rätt. Jag älskar genusdagis! Är helt jävla tokig i hbtq-rättigheter! Det är alla löjliga ölsorter jag avskyr.

Var var jag?

Foto: SVT
Flinck, Lerin.

Står till 100 procent bakom detta hittepå-Södermalm. Jag älskar genusdagis! Är helt jävla tokig i hbtq-rättigheter!

Jo, jag bytte från grön till röd linje vid Slussen som inte luktade kiss och tog t-banan till Debaser i Hornstull för det tyckte jag var värt. (Här hade jag kunnat använda semikolon.) Avantgardet skulle spela och de är bra på album och har ett mycket bra namn och dessutom håller pappa på att dö och jag ville kanske tänka på nåt annat. Beställde öl och spelade bridge i min iphone-app innan konserten. Ja, jag sa bridge. En gång var jag östgötsk juniormästare i bridge och spelade SM, men det slutade ytterst svagt.

Var var jag?

Avantgardet har hjärta. Det har de verkligen.

Bandet består av Rasmus Arvidsson, 30, från Nybro i Småland som skriver alla texter och musiken ihop med gitarristen Patrik Åberg, också från Nybro liksom Mattias Täck på trummor och Johan Offerlind på bas och Andreas Ejnarsson på klaviatur. Den välkände Jocke Åhlund från Bagarmossen i Stockholm producerade nya albumet ”På östkusten intet nytt” och debuten ”För många dyra skor och döda ögon” rattades (vilket löjligt ord) av den lika välkände producenten Björn Olsson från Askim i Göteborg. Nu släpper jag geografin. Komikern Henrik Schyffert har gjort en rockvideo, till ”Solveig”, och är liksom programledaren Fredrik Wikingsson ett fan men alla mångmiljonärer som omger Avantgardet hindrar inte att de har hjärta, varför skulle det göra det. Rasmus Arvidsson med liten rulltårtamage är vacker, älskvärd och klyftig, ”en varmare människa får sökas efter”, sa Daniel ”Hurricane” Gilbert, Håkan Hellströms gamle vapendragare som gästade konserten med sin gitarr liksom nämnde Åhlund som fick en fjärdedels flaska vatten hälld över sig från Rasmus Arvidsson och jag blev orolig att elektriciteten skulle smälla och alla på scenen skulle dö och kanske vi 350 i publiken också, vilket vore tråkigt för många som kände oss.

Rasmus Arvidsson låter för mycket som Dregen för att bandet ska ha en chans att bli verkligt stort, såvida han inte börjar sjunga på säg göteborgska. Småländska har inte den värmländska (vila i frid) Sven-Erik Magnusson-folkhemskvaliteten trots eller på grund av dessa rullande R. Icke desto mindre är Avantgardet Sveriges hetaste band nu, ingen tvekan om den saken. Kraftfullt kritikerhyllade och välförtjänt hypade i trängre kretsar. Men. Låt inte den saken skrämma, de har varit med i TV4 också.

Blev orolig att elektriciteten skulle smälla och alla skulle dö, vilket vore tråkigt för många som kände oss.

Foto: SVT
Josefsson.

Det måste dock sägas att låtarna nästan bara handlar om knark. Rasmus Arvidsson var en tung missbrukare, annars var det inget fel, och nu använder han sig själv som något slags varnande exempel med ett ömt ödmjukt underifrånperspektiv. Indiepowerpopballaden ”Hög i gränder (i London)” är låten jag älskar mest och jag fantiserar om att Per Gessles hela fläskbergiga Gyllene Tider-maskineri skulle göra en cover på den uppochnervänt käcka ”Horsepundarpop” och i ”Stanna” sjunger han om sig själv som en blandning av de före detta missbrukande konstnärerna Thorsten Flinck och Lars Lerin, parafraserad i ingressen, en fantastisk text på meta- och vardagsnivå, som så ofta:

Rasmus Arvidsson är en satans skarp poet, alltså enorm, bäst i klassen rock’n’roll däruppe med böckernas Johan Jönsson. Men. Också med en copywriters svaghet för det slagkraftiga. Vilket sammantaget gör att han kommer ruskigt nära men också riskerar att genomskådas av sådana som mig, vilka jag nu är, det vet ni bäst själva.

Rasmus Arvidsson är en satans skarp poet, alltså enorm

Inga särskilda dofter men jag njöt mycket av konserten. Träffade nästan ingen jag kände – Ralph, Tina, Ove bara tror jag – och drack en öl för mycket, sånt slipper Rasmus Arvidsson numera.

På väg hem på Hornstulls t-banestation trakasserade en pundare en kines, av allt att döma bara för att kinesen inte förstod honom, vilket jag påpekade när pundaren bad om min hjälp, att det sannolikt inte var kinesen som var problemet.

▪▪