Ett julkort från en förlorad värld

Markus Larsson beskriver ett vinterns drömlandskap

NÖJE

KASSA. Firar jul i utkanten av en liten by i norra Tornedalen.

Att gå ut genom dörren är som att stiga in i en etikett på en flaska julmust.

Gården är ett tyst litet Narnia där björkar och granar sover under ett duntäcke av snö.

Det är en annan, gammal och förlorad värld som mina föräldrar håller vid liv.

Häromveckan körde pappa sönder snöslungan två gånger.

Sin vana trogen svor han säkert så att ekorrarna blev rädda ända bort i Jarhois.

Ingen i vår familj är särskilt förvånad över att maskinen gav upp.

Mamma ser vädret och dess ofrånkomliga konsekvenser som en personlig skymf.

Om en kraftig snösmocka drämmer till hennes familjegård utanför Pajala måste ofoget genast justeras. Den enorma gräsmattan runt huset ska helst vara som ett välstruket lakan. Vilket innebär att pappa får pusta och grymta i timme efter timme. Han har några hektar att städa upp.

”Jag bestämmer och din pappa gör som jag säger.”

Mamma och pappa har varit gifta i 50 år. Mamma har en teori om varför äktenskapet hållit:

”Jag bestämmer och din pappa gör som jag säger.”

Farsan muttrar i sin tur om att han förtjänar en medalj.

För några år sedan hjälpte jag och min storebror till med att skotta bort en gigantisk snöhög från gården. Vi tog i så att svetten osade tills en bekant och missnöjd röst hördes från hustrappan:

”Nej, nej, nej. Sluta! Jag vill inte ha snön där! Kasta det på andra sidan, det ser bättre ut!”

Vad? Vad spelar det för roll? Ska vi inreda gräsmattan? Snön smälter ju ännu sämre där borta i skuggan.

Våra frustrerade protester nådde absolut ingen. Mamma hade redan gått inomhus för att knapra på dagens femte skorpa.

Punkig ”Gör det själv-attityd”

Mamma och pappa kommer från 40-talisternas arbetarklass, tillverkade av ett klassiskt socialdemokratiskt virke. De sociala reformerna gjorde att de kunde skapa mycket ur väldigt lite, hela tiden med en punkig ”gör det själv”-attityd. Annars har de, inte utan viss stolthet, aldrig bett om hjälp. De har knogat på och sparat ihop till ett drägligt liv.

De har burit mig och min bror på sina axlar, gett upp så mycket för att vi ska ha det bättre än dem.

Vi kan aldrig tacka dem tillräckligt mycket och djupt.

Mina föräldrar ska åtminstone aldrig behöva vara ensamma på julen.

Våra lugna samtal när klockan sakta tickar närmare Kalle Anka har förändrats väldigt lite på senare år. Musiken är den röda tråden som binder oss samman.

Vi diskuterar bland annat det senaste och fantastiska avsnittet av ”Jills veranda” och enas om att den amerikanske soulsångaren Aaron Neville sjunger den finaste julmusiken, detta efter att hans version av ”Please come home for Christmas” spelats på Norrbottensradion.

Döden smyger sig dock in i samtalen allt oftare. Mina föräldrar är friska. Men omkring dem fälls grannarna, släktingarna och vännerna av cancer, hjärnblödningar och infarkter.

Sista utposten i en förlorad värld

Det händer att mamma blir tung och sorgsen. Hon sitter vid köksbordet och minns andra jular, en annan tid när ängarna i Kassa ännu inte vuxit igen, när gårdarna var fulla av barn och landsbygden levde och andades med en starkare puls. Hennes föräldragård och hem är i dag en av de sista utposterna av en förlorad värld.

Men det finns fortfarande liv och mening i, ja, snöskottning.

”Vad ska vi annars göra?” resonerar min mor. ”Sitta här och vänta på att dö?”

Några dagar före julafton skyndar jag ut för att hinna ta en bild till Instagram på det förtrollande vackra polarljuset.

Mamma står stilla på gården efter sin dagliga skidtur. Hon fyllde 70 i år och har alltid tagit hand om sig. Hon har aldrig vågat slösa bort sin hälsa på sus och dus.

Men nu ser hon ensam och ledsen ut under sin tjockmössa. I ett kort och svindlande ögonblick kan jag föreställa mig hur hon var och såg ut när hon var liten.

”Nå? Vad är det?” undrar jag.

”Det är som skare i spåren. Det går som inte att åka ordentligt” säger mamma.

”Det blir bättre skidföre snart. De sa på Nordnytt att det ska snöa i morgon.”

”Ja ja, men i dag gick det inte.”

När hon suckar och spänner av sig skidorna vill jag bara hålla om henne.

Så länge har vi ätit julbord 00:35
ARTIKELN HANDLAR OM