Tv-cheferna vill ha unga gubbar

NÖJE

Tydligaste tendensen när tv-branschens makthavare har utsett de hetaste programledarna:

För att göra tv-karriär ska man ha något som dinglar mellan benen.

Man ville ju tro att tiderna har förändrats. Att män och kvinnor konkurrerar på lika villkor. Inte minst inom tv-världen, där det handlar om att göra sig förstådd, att ”gå genom rutan”, att bli en slags ställföreträdande kompis med tv-tittarna.

I nyhetsprogrammen är det sedan länge genomfört. Inget vettig människa tror mindre på vad en Lisbeth Åkerman säger än en Bengt Magnusson.

Men i övriga tv-världen går utvecklingen snarare bakåt. Det sorgliga med Aftonbladets undersökning bland tv:s makthavare (nu inne på tioende året), där de faktiskt (anonymt) får spåna fritt, där de kan drömma om hur de kan förändra, förädla och (kanske) föryngra det befintliga tv-utbudet, är ju att de fortfarande helst vill ha programledare med något som dinglar mellan benen.

En man som är lite propert busig. Gärna strax under medelåldern. Alltid klädd i en dyr kostym. En hipp gubbe, ungefär.

De första åren 1998–2000 vanns omröstningen av kvinnor, Anna Mannheimer och Kattis Ahlström (två gånger).

Numera har de två största tv-kanalerna kvinnor i ledningen, men bortsett från Kattis Ahlström, som alltid fått mycket röster i de här undersökningarna, handlar det ändå bara om unga gubbar på topplaceringarna. Inte en enda röst på Anne Lundberg, till exempel, trots att hon får miljonpublik vad hon än gör.

Inget ont om Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, som i år rättvist bytte plats med David Hellenius. Duon har redan gjort nyskapande tv-underhållning och har stor potential att kunna göra praktiskt taget vad som helst. Jag är dock inte alls säker på att de ens är särskilt intresserade av att göra den typ av breda underhållning som är alla tv-chefers våta dröm att lyckas med.

Notera för övrigt att Peter Jihde, årets mest omtalade värvning, fick en enda röst?…

Chefernas favoriter – år för år

Jan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM