Bo tog det lugnt - och blev störst

NÖJE

- Det gäller bara att ta det lugnt, sa han till mig i mars 1989.

Den här veckan säljer han förmodligen flest skivor i Sverige.

Bo Sundström, alias Bo Kasper.

Han hade på den tiden ett stort blont hårburr, lite blond afro så där. Charmigt. Och de där två pigga ögonen fanns där redan då.

Han var 27 år. Hade flyttat ner till Stockholm från Piteå.

Men anledningen till att jag - som nykläckt lokalredaktör för NSD i Piteå - intervjuade honom var inte Bo Kaspers Orkester.

Nej, då var det duon Söner.

Singeln "Längtans arméer" fanns i butik. Spelades i radion.

Det var stillsam, halvakustisk pop, producerad av Anders Glenmark. Inte direkt sensationell. Men ändå skön, avslappnad.

- Starka melodier dominerade av akustiska instrument, sa Bo själv.

Duons andra hälft hette Erik Westin.

De hade träffats lite av och till och efter att de sprungit på varandra på en Tom Waits-konsert bestämde de sig för att göra något ihop.

WEA nappade.

När vi träffades där i mars 1989 var en andra singel på väg och till hösten ett album.

Det började hända saker.

Men Bo hade ingen brådska:

- Det är många som haft för bråttom, konstaterade han och tillade sedan:

- Det gäller bara att ta det lugnt.

På andra singeln "Stockholm stad" sjöng Bo "...i ett rum på Södermalm, mellan Pite och Vancouver... jag tror jag kommit för att stanna, Stockholm stad..."

Visst, han blev kvar i Stockholm.

Visst, det fungerade att ta det lugnt.

Även om det inte blev duon Söner som fick det stora kommersiella genombrottet.

Det blev Bo Kaspers Orkester och skivbolaget Sony Music i stället. Det blev en lättsam bossa-pop med ett svårdefinierat "nostalgisvenskt" sound. Det lät som Monica Zetterlund, kanelbullar och strosande i sommarsol.

På något sätt hade den plirande Bo hittat en liten egen nisch, kanske helt omedvetet. Han och de andra i Orkestern. En musikalisk mix som kändes helt unik, fast ändå direkt igenkänningsbar, som om man hört det förut.

Nu är Bo Kaspers Orkester etablerade. Stora. Överallt. Håret är kortare. Men ögonen plirar nyfiket fortfarande.

Undrar om han ens vågade drömma sin egen framtid. Där. Då. I snögloppet i Piteå 1989.

Jag gjorde det inte.

Facit

Ronny Olovsson