Lågtrycket i Dalhalla kan bli årets konsert

1 av 3 | Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET / 85527
Nick Cave återvänder till Sverige.
NÖJE

Nästa vecka drar äntligen ett kraftfullt lågtryck in över Sverige.

Ett mycket lokalt oväder som drabbar Dalhalla värst.

Stormen har ett namn: Nick Cave.

Förväntningar är ett jävla as.

Men när vi ändå har baxat dem ända hit är jag inte orolig.

Allt talar för att den kommande konserten med Nick And The Bad Seeds i Dalhalla blir mer eller mindre fantastisk.

Jag såg dem på Globen sent i fjol och betedde mig som ett förälskat Zara Larsson-fan.

Långa stunder var jag tvungen att ge mig själv ett strängt mobilförbud.

Risken var annars stor att jag skulle sitta filma hela konserten, ta bilder och skicka dem till alla jag kände med vulgärt många utropstecken och ännu fler gula emojis och röda hjärtan.

Nick Cave har alltid varit en av de mest intensiva artisterna man kan se på en scen, oavsett genre.

Men Globen var något annat.

För tre år sedan ramlade hans son nerför en klippa vid Ovingdean Gap i Brighton. Arthur Cave var hög på LSD, trippen tog en mardrömslik vändning och han dog, femton år gammal. Vittnen använde hans mobiltelefon för att underrätta föräldrarna om olyckan.

Hur man överlever och tar sig vidare vet bara de som själv har förlorat ett barn.

Nick Cave använde den enda livlinan han kände till, musiken. På senaste albumet ”Skeleton tree” var sorgen och förtvivlan så tät att det nästan inte gick att nå fram till, och ännu mindre ta in, dödsrockens låtar.

Konserterna som följde, även turnén som nådde Stockholm förra oktober, var också en del av ett offentligt sorgearbete.

Jag har sett Nick Cave många gånger, men aldrig hört honom be om publikens hjälp och stöd med lika rå desperation. Nu var det 60-åringen från Australien som behövde hålla fansen längst fram i händerna i varje nummer för att orka stå upp, och inte tvärtom.

Det var exorcism. Och vi som var där blev en del av ceremonin. I över två timmar visste jag inte om man skulle vara upprymd eller orolig.

The Bad Seeds spelade hårdare och vildare än de gjorde på livealbumet ”Live Seeds”, utgivet 24 år före Globen. Warren Ellis fiolstråke var ett sönderslitet vägkadaver efter varenda låt.

I ”Stagger Lee” drog Nick Cave upp så mycket folk från publiken att The Bad Seeds inte syntes längre.

De lyckliga scenerna som utspelades under maratonversionen stod i bjärt kontrast till Caves maniska attack och den blodiga texten där westernvärstingen Stagger Lee först tvingar en man att suga av honom för att sedan fylla stackaren med bly.

Arenan gungade som världens mörkaste studentflak.

Känslan av katharsis förstärktes av att konserten avslutades med att fansen och Cave höll varandras uppsträckta händer i psalmen ”Push the sky away”.

Jag har sett rapporter från festivalen Primavera Sound i Spanien och konserter på Irland att Nick Cave And The Bad Seeds har behållit och kanske till och med förstärkt laddningen.

Allt dödkött är bortskuret från setlistan. Kvar finns en kärna av fjorton eller femton låtar som säkert kan orsaka rött regn i Dalarna.

Nästa fredag uppträder Nick Cave i en passande miljö, på bottnen av ett hisnande dagbrott i Dalhalla.

Jag skulle inte våga missa när han redan i fjärde låten kommer att kasta sig fram, spika fast publiken med blicken och uttala de sju magiska orden, de där som alltid signalerar ”From her to eternity” och som väcker den klassiska, industriella och oemotståndliga spökvulkanen till liv:

”I wanna tell you about a girl...”

Här är de mest streamade låtarna på Spotify 00:60
ARTIKELN HANDLAR OM

Nick Cave

Dalhalla