Folkfezt med häst och vagn när Larz Kristerz släppte nytt

avChristian Ström

NÖJE

Peter: ”Det duger ju åt kungen så då lär det väl duga åt oss”

ÄLVDALEN. Förmodligen är det endast några få band i Sverige som firar ett skivsläpp med att åka häst och vagn.

Bara ett gör det i dansbandsdräkt.

Nöjesbladet masade sig på fredagen upp till Älvdalen – där Larz-Kristerz bjöd in till kalas.

REPORTER: Christian Ström
FOTO: Ola Axman

Det är en varm sommardag.

Två män sitter i en buss.

En av dem bär en t-shirt med trycket "I kväll får 107 svenskar gonorré".

Nej, det är inte en scen från "Sällskapsresan".

Det är Peter Larsson från Larz-Kristerz, som tillsammans med bandkollegan Trond Korsmoe slagit sig ned i sofforna i dansorkesterns turnéfordon.

Och det är nästan lite skumt att se dem civilklädda.

– När vi började 2001 så var dräkterna som en hyllning till 70-talsdansbanden, som Flamingos och Streaplers och de som var ute och slet, säger Trond.

– Vi körde även med peruk då. Det var jättevarmt kan jag säga. Men vi tyckte det blev lite för mycket.

Peter fyller i:

– Det blev lite för mycket buskis.

– Precis, musiken har vi alltid tagit på allvar och gjort så bra vi kan, säger Trond.

Peter igen:

– Många trodde att vi gjorde narr av dansband, vilket aldrig varit vår avsikt. Det fanns till och med de som skällde ut oss. Som bokare för andra band.

Med i mopedklubb

Bussen står parkerad bredvid Tingshusparken i Älvdalen, bandets hemort. På Dalgatan, bygdens största väg, åker en svart raggarbil förbi. Ur högtalarna meddelas att Larz-Kristerz har fest i kväll.

Bandet släppte i veckan nya skivan "Det måste gå att dansa till". För att fira det har man bjudit in till kalas i centrum. Förutom en minikonsert med Larz-Kristerz står bland annat mopedcruising på dagordningen.

– Vi är tre i bandet som är med i en mopedklubb där vi åker veteranmopeder. På mål heter den Rovswaiders, säger Trond.

Och fortsätter:

– Det betyder väl "rövsväder": när man får ont i röven när man börjar cykla på våren. Men vi tyckte det lät häftigt. Vi är massa gubbar som åker runt och drar i oss tvåtaktsrök och byter trimerfarenheter.

Ni åker också genom centrum på häst och vagn ackompanjerade av en musikkår, hur tänkte ni där?

– Det är väl pampigt att åka höst och vagn. Det duger ju åt kungen så då lär det väl duga åt oss, säger Peter.

Tjänar som på fabriken

Strax efter 17.30 har bandet bytt om till sina rödvita dräkter, nya för i år, och tagit plats i vagnarna. Vid sidan av Dalgatan har hundratals människor samlats, borta vid Tingshusparken väntar ännu fler. Rovswaiders puttrar förbi i sina matchande jackor.

– Det gick så fort efter "Dansbandskampen". Vi hade ju vanliga jobb. Det var absurt. Man satt där på fabriken och pratade med tidningarna med mobilen i en plastpåse, säger Trond.

De senaste fem åren har de kunnat leva på att spela. Något de aldrig ens vågat hoppas på.

– Om jag ska vara riktigt ärlig så hade jag gett upp drömmen att kunna leva på musik. Jag tänkte att det aldrig skulle hända. Men då hände det, säger Peter.

Blir ni rika?

– Jag har ungefär samma lön som på fabriken, om jag ska var ärlig. Men jag har mycket roligare, säger Trond.

Den lilla parken är fylld till bredden av dansbandsugna fredagsfirare när Larz-Kristerz kliver upp på scenen. De tackar publiken så många gånger att det känns som att var och en av åskådarna hunnit få ett personligt tack innan de är klara.

Det är tydligt att de älskar sin hemmapublik.

Och vice versa.

– Just under "Dansbandskampen" så var det en väldig förbrödring här i bygden. Alla kände en gemensam stolthet. Att vi var här ifrån, säger Peter.

– När man är och handlar på affären så är det alltid folk som kommer fram och frågar hur det går och berättar att de tycker det är så roligt det vi gör, säger Trond.

Det brukar ju annars heta att man aldrig blir profet i sin egen hemstad.

– Ja, det var det som var så konstigt att vi faktiskt blev det.