Bruce Dickinson om cancern: Ville inte träffa någon

Stjärnan berättar om sjukdomsbeskedet – och hur han lessnade på att vara rockstjärna

1 av 3 | Foto: BJÖRN LINDAHL
Bruce Dickinson.
NÖJE

Bruce Dickinson, 59, stannar upp och tänker efter.

I sin nya självbiografi var kapitlet om cancern det svåraste att skriva.

Han kallar sjukdomen och behandlingen för en ensam upplevelse.

– När du inte kan prata, skita eller dricka vill du inte träffa någon.

När sångaren i Iron Maiden börjar prata går det inte att stoppa honom.

Han har samma energi på en stol i ett rum på Grand Hotel i Stockholm som på scen.

Enda gången det verbala och brittiska rocklokomotivet stannar upp är när han berättar om sin tungcancer.

Det mörkaste kapitlet i självbiografin ”Bruce Dickinson: en självbiografi – what does this button do?” var också det svåraste att skriva.

– Jag ville inte ta med min fru och mina barn i boken. Det är privat. Men när det gäller min cancer och behandlingen blev det problem. Min fru har hjälpt mig enormt mycket. Men eftersom min familj lyser med sin frånvaro i resten av boken kändes det fel att lyfta fram dem bara för att jag blev sjuk. Det sände ut konstiga signaler. Var hade de varit under de andra femtio åren i boken? Dög de inte?

Han drar efter andan.

– Men jag nämner och lyfter fram deras betydelse i varje intervju. Det är det minsta jag kan göra.

Var rädd att förlora rösten efter cancern

Bruce Dickinson fick diagnosen tungcancer 2015. Var han rädd för att förlora rösten och att karriären som sångare i ett av världens största hårdrockband var över? Nej, han var mer intresserad av att överleva.

I boken beskriver han sjukdomen, kemoterapin och biverkningarna extremt detaljerat och intensivt. Att gå på toaletten var ett plågsamt äventyr. Dickinson jämför ”resultatet” med, ja, en påse med ”’Star Trek’-citroner”.

– Kom igen, erkänn att du garvade.

Ja, jo...
– Man måste utveckla och använda en svart och absurd humor för att stå ut, annars går det inte. Och bara i Sverige i dag går tusentals människor igenom samma saker som jag. Det bästa är att vi blir bättre och bättre på att behandla cancer.

Du är friskförklarad i dag. Och du kallar cancern för en ensam upplevelse mellan dig och dina läkare.

– Att vara ensam behöver inte vara dåligt. När du ser ut som skit, när du ser som att du svälter, när du inte kan prata, inte kan skita och inte kan dricka vill du helst inte träffa någon heller. Då är ensamheten bra. Och folks reaktioner när de får syn på dig mitt i allt? Skräcken syns i deras ögon och ansikten. Men de säger alltid ”Du ser bra ut”. Man vill bara skrika ”Du ljuger!” Innerst inne tänker alla – hoppas att det inte händer mig, vilket är logiskt och mänskligt.

Väldigt lite ”sex, droger och rock’n’roll”

Bruce Dickinsons självbiografi har en förebild. Han ville att boken skulle ha samma stil och stämning som memoarerna av den brittiska skådespelaren David Niven, ”The moon’s a balloon”. Med andra ord – det ska kännas som att prata med någon som drar några historier om sitt liv nere på puben. Och för att vara en rockbiografi finns det försvinnande få storys om sex, droger och rock’n’roll.

– Det finns två anledningar till det. För det första: det har inte varit så mycket sex, droger och rock’n’roll i mitt liv. Ok, en del rock’n’roll har det väl blivit. Men droger har varken intresserat eller passat mig. Och för det andra: hur intressant är det att skriva om sex? Visst, om min kuk hade varit en meter lång skulle det kanske ha varit värt att nämna, men tyvärr. Det mesta jag gjort har folk redan tänkt ut för tusentals år sedan.

Du lyfter åtminstone fram onani och bibliotek. Tydligen två viktiga upptäckter som räddade dig från Gud?
– Det är korrekt.

Kanon. Kan du utveckla?
– Well. Det ena är underhållning för det stora huvudet, och det andra roar det lilla. Och när båda samverkar kan väl Gud sitta och titta på och undra: ”Skapade jag verkligen det här?” (Skratt).

Ok, du verkar ha tröttnat på att leka rockstjärna rätt tidigt i karriären.

– Ja, för att det är urtrist, dumt och hjärndött. Finns ingen substans i det alls. Vissa, som Keith Richards, lyckas skapa en sorts konstinstallation av sitt liv som rockstjärna. Men det är väldigt få som lyckas med det. Och alla andra kopierar bara dem. Jag försökte ett tag, men jag kan inte vara en rockstjärna. Jag ser inte ut som en rockstjärna, jag tänker inte som en rockstjärna och jag hade svårt för att spela rockstjärna också. Att vara rockstjärna och göra musik är inte samma sak.

För att det ena är image och det andra är ett hårt arbete?
– Exakt. Jag älskar att jobba hårt. Om du jobbar hårt förtjänar du också att leka hårt.

I boken låter det som att fäktning och flygplan är dina största passioner i livet och inte Iron Maiden?
– Det här är inte en bok om Maiden, det är min historia. Det som slog mig när jag skrev den var att allt som är nytt är intressant. Varför? För att det är nytt. Du är aldrig mer passionerad än när du upplever något för första gången. Så vad är poängen med att skriva om Iron Maidens tjugonde världsturné? Det skulle bara bli en dödstråkig lista av lika tråkiga saker. Eller ett stort slöseri av fungerande och friska träd.

Apropå Maiden – vad kan du berätta om er kommande turné som når Sverige nästa år?
– Att det kommer bli något helt annorlunda, att vi har planerat länge och jobbat hårt för att kunna överträffa den senaste turnén som, enligt mig, nästan var perfekt. Enda tragiska är att scenshowen behöver mörker. Men det kommer fan vara ljust när vi lirar utomhus i Sverige.

Tja, om ni spelar sent på Sweden Rock kommer det faktiskt att vara mörkt.

– Bra. Vi kan göra mycket. Men att få Gud att flytta på solnedgången blir svårt.

Får publiken höra ”Flight of Icarus” den här gången?
– Det kan jag tyvärr inte avslöja utan att döda dig.

ARTIKELN HANDLAR OM