- Jag skrattar inte så ofta

Publicerad:
Uppdaterad:

Brasse talar ut om ensamheten och kollapsen

1 av 4
"livet är halvkul" Brasse Brännström skrattar gärna på bild, men inte så ofta privat. På scen är det skillnad. I vår har han spelat succéshowen "Grottmannen" i tre år.

Snart har hundratusen människor skrattat åt honom i "Grottmannen".

Nu berättar Brasse Brännström om succén, ensamheten och turnén som höll på att knäcka honom.

- Jag är förvånad över att folk skrattar åt mig.

Lunchrusningen på stamkrogen på Östermalm i Stockholm är över. Servitörerna byter bordsdukar och fotograf Allard ber Brasse Brännström, 59, att skratta mot kameran - bilderna blir bättre då.

- Ja, jag kan väl lika gärna passa på. Jag skrattar inte så ofta längre, svarar Brasse.

Tre gånger i veckan får han fyrahundra människor att kikna av skratt i monologen "Grottmannen".

Två timmar på scen

Det är svårt att föreställa sig att mannen som håller hov på Maximteatern i Stockholm inte skulle gå skrattande genom livet.

Men så är det.

- Livet är halvkul. Ibland är det helkul, säger Brasse Brännström och fortsätter:

- Jag är förvånad över att folk skrattar åt mig. Jag uppfattar mig inte som rolig. Men jag vill inte fundera över hur det går till. Då skulle folk säkert sluta skratta.

Förvandlingen är total när han kliver in på scen.

- Jag blir en helt annan person som säger "hej och välkomna" och drar i gång en två timmar lång monolog.

"Grottmannen" spelas på Maximteatern i Stockholm till den 6 november. Men förhoppningen är att fortsätta fram till jul. Sedan väntar en vårturné.

Du hade inte förväntat dig det här?

- Under repetitionstiden var jag övertygad om att vi skulle spela på Riksteatern, och sedan lägga ned.

Läkarorder: Ställ in

I början av 90-talet fick Brasse Brännström diagnosen "överansträngning".

För något år sedan - under den första riksturnén med "Grottmannen" - var det klippt igen.

- Intresset blev så oerhört stort, så de frågade om jag kunde göra 61 ställen i stället för 36. Då var jag möjligtvis lite kaxig och sa "piece of cake" och trodde att jag var 36 år.

- Men det var jag inte. Jag blev överansträngd.

Vad hände?

- Blodtrycket rasade i höjden. Jag blev väldigt yr. Så fort jag kom till läkaren, bestämdes att jag skulle ställa in.

Kändes det som ett misslyckande att åka dit igen?

- Ja, jag vet ju att man inte ska gå ut på en isig gata utan broddar. Den här turnén var extra tuff. Det var nya scener, nya resor, nya hotell. Varje dag.

Den folkkäre skådespelaren blev sjukskriven och tvingades ställa in en rad föreställningar. I vår väntar därför en betydligt stillsammare turné genom landet.

Har du någon gång känt, "nej, i dag orkar jag inte stå där ensam igen"?

- En tvåhundrafemti gånger ungefär. Alla kvällar.

Är det så?

- Nej, inte riktigt. Men man kan känna att det vore skönt om någon sa att det var inställt. Det är lättja, och har inget med att jag är ensam på scen att göra.

Att göra en monolog ser han som både välsignelse och förbannelse.

Tomt i logen

- När det inte fungerar har jag ingen att skylla på. Samtidigt har man ingen att dela glädjen med när det går bra. När man kommer ut i logen är det alldeles tomt.

Men ensamheten är inget som stör Brasse.

- När jag säger ordet "ensam" så har det aldrig mollförtecken. Det är i dur. Jag har alltid trivts med att vara ensam.

I dag är exfrun Git hans närmaste familj.

- Vi pratar nästan varje dag och går ut och käkar.

Saknar du barn?

- Nej. Jag har aldrig sagt att vi absolut inte ska ha barn. Men jag har heller aldrig känt något stort behov av att sprida små Brasse Brännströmmare över världen.

Du fyller 60 i februari. Hur känns det?

- Jag har inga problem med att bli gammal, tvärtom. Jag tycker det är så fint att man blir äldre och dör. Det är något grandiost i det.

Brasse om ...

Tobias Lindner

Publicerad: