Mejla

Joacim Forsén

Tack Gud för Silvana Imam & Beatrice Eli

NÖJE

Joacim Persson minns sin uppväxt – och skäms

”Tack Gud, jag är homo!”

Silvana Imam håller ett vibrerande tacktal på QX-galan så att tårarna glänser över Cirkus.

Jag jublar. Sen minns jag min egen uppväxt. Och skäms.

På nåt år har hon gått från okänd debutant till en av våra just nu viktigaste och mest intressanta svenska artister. Själv kallar sig Silvana Imam aktivist. I veckan prisades hon som ”Årets homo/bi/trans” på QX:s gaygala med motiveringen att hon ”ger röst, kraft och självförtroende åt alla brudar som är trötta på orätt­visor och ojämlikhet”.

Sen firade hon med flickvännen Beatrice Eli, en ­annan av våra just nu viktigaste och mest intressanta svenska artister. Tillsammans är de här två briljanterna en orädd urkraft som pekar rätt bland skeva ideal och som redan har betytt massor för musikvärlden.

Tänker att samtiden åtminstone på några plan har blivit lite vackrare, trots allt.
 

För sen dyker min egen uppväxt plötsligt upp i huvudet och släcker euforin. På rak arm kan jag minnas en enda person från skolåren som inte öppet men troligen, eventuellt, kanske var homo eller bi. Det var ­åtminstone det alla hade bestämt utifrån illasinnade fördomar och monumental okunskap, djupt inkarvad i skolans träbänkar.

En enda. Kanske kan jag hitta fler om jag gräver bland de suddiga minnesbilderna, men inga före deadline.
 

Jag skriver inte det här för att berätta om en sällsynt plats där all rimlig logik har satts ur spel. Det kunde ha varit vilken småstad på 80-talet som helst.

Jag skriver det för att det var den tiden. En tid då homosexuella på sin höjd var en yvig programledare i SVT:s helgunderhållning eller en överdriven bögschablon i ­ decenniets stora svenska ungdomsfilm. Några av hårdrockens stjärnor, den tidens största stjärnor, dolde sin sexuella läggning i decennier.

Tro fan att få hade mod nog att vara öppna med sin sexuella läggning. Inte ens förebilderna var det.
 

Då fanns inga Silvana Imams eller Beatrice Elis.

Men det gör det nu. Och med den typen av självsäkra och medvetna förebilder väcks hoppet om att vi en dag inte ens kommer att reflektera över vilket kön någons partner har. Då inga bokstavsindelningar känns relevanta längre.

På förskolan rättar min tvåårige son mig när jag pekar mot innergårdens snöbygge.

”Nej pappa, det är en snögumma.”

ANNONS EXTERN LÄNK

Glöm inte solskydd – handla SPF, munskydd och allt du behöver i sommar här.

MEDS

Av: 

Joacim Forsén

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Joacim Forsén