Mejla

Per Bjurman

”The Irishman” delar USA mer än Trump

Publicerad:
1 av 2 | Foto: Netflix
Joe Pesci, Robert De Niro och Al Pacino i ”The Irishman”.

NEW YORK. Här trodde vi att folk var oeniga om Donald Trump. 

Men han har ju ingenting på ”The Irishman”.

Aldrig har en film, vad jag kan minnas, orsakat lika svårartad polarisering mellan förespråkare och belackare som Martin Scorsese nya maffia-epos.

Nä, det är inte särskilt sällsynt att människor har olika uppfattning om filmer – eller andra kulturformer. Lika många Ullevi som exempelvis Håkan Hellström kan fylla med hängivna beundrare, lika många skulle han troligen kunna locka dit som tycker att han är nationens stora vederstyggelse (fast de kvällarna skulle antagligen bli lite trista…)

Men de diametralt motsatta reaktionerna på ”The Irishman”, Martin Scorseses länge emotsedda svanesång över maffia-genren, liknar ju ingenting.

Aldrig har begreppet ”älska eller hata” känts lika applicerbart på någonting.

”209 tråkiga minuter”

Först kom en veritabel våg av hyllningar till recensioner, merparten så lyriska att det lät som att Scorsese inte bara gjort en ny “Goodfellas” utan överträffat hela Orson Welles-katalogen.

Sedan kom en brutal backlash – som väl kulminerade med konservativa NY Post-provokatören Andrea Peysers lustmord i en kolumn i tisdags.

Hon beskrev de ”obscena 209 minuterna” som ”tråkiga, varenda en av dem,”, tyckte skådespeleriet var uselt, manuset dåligt skrivet och regin amatörmässig. Inte heller var hon direkt imponerad av den omtalade CGI-tekniken. ”Effekterna får demente skränfocken DeNiro, som är 76 är, att se ut som 90 snarare än de avsedda 35”, hette det.

Ha! Viss kontrast mot New York Times ”Ett stort och solitt monument”...

Jag hör till de lyriska

Bara det faktum att den väcker så starka känslor och uppfattas på så vitt skildasätt är dock i sig ett av skälen till att ”The Irishman” känns så intressant.

Själv? Jo, jag hör till de lyriska. Framförallt håller jag med RogertEbert.com-redaktören Matt Zoller Seitz om att Joe Pesci ”agerar som Miles Davis spelade trumpet”.

▪▪▪

För övrigt: SVT har faktiskt tagit in Ken Burns fantastiska dokumentär om countrymusikens historia, den jag hyllade i en spalt i oktober. Den ligger på SVT Play nu. Men: Det handlar tyvärr om en rumphuggen version. Åtta timmar har helt okänsligt och själlöst bara klippts bort. Varför då? De som är intresserade vill se allt – och de som inte är intresserade går inte att locka ens med fem minuter om country. Gör om, gör rätt – ta in hela Ken Burns praktverk


ORSAKER TILL EXTAS

The Irishman (film):

Jo, den är ju väldigt bra.

Erin Enderlin – Faulkner Country (album):

Vinterns finaste country-album

Leonard Cohen – Thanks For The Dance (album):

Ytterligare ett mäktigt farväl.

avPer Bjurman

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

USA

Film