”Downton Abbey”-filmen är en förfärlig fars

Ryktet om en biofilm till är deprimerade

Läser att det kan bli en till ”Downton Abbey”-film.

Oh, dear.

Farsen måste få ett slut.

Enda anledningen att över huvud taget se den bioaktuella epilogen av det brittiska kostymdramat är att den gör det lättare att sova.

Själv nickade jag till två gånger på ett obekvämt armstöd. Det var inga problem alls.

Filmen ”Downton Abbey” är en förolämpning mot begreppet ”att mjölka en succé”. Ljudet när mjölk skvätter i en spann är mer spännande:

”Skwiiiiiiiiittt. Skwooooott! Skwiiiiiiitt! Skwoooooott!”

Se där. Fyra ord som är mer värda än biobiljetten.

Den simpla ursäkten och intrigen för att sammanföra skådespelarensemblen från tv-serien igen går ut på att kung Georg V och drottning Mary ska besöka Downton Abbey. Och då går fan på torra land för herrehjonen och tjänstefolket hemma hos familjen Crawley.

Den stora konflikten handlar om vem som ska få servera och laga mat åt kungligheterna, den snälla hempersonalen eller kungaparets egna specialsnobbar. Ett terrorattentat mot Georg V blir i det bistra sammanhanget mest en knallpuff någonstans långt, långt i bakgrunden. Vad är väl det jämfört med besväret att hinna polera klart bordssilvret i tid?

Om du planerar att se ”Downton Abbey” – gör inte det – måste du dessutom vara förberedd på ett slut som faktiskt lyckas vara mer långdraget och kvalmigt än hoben Frodos långa fuktiga blickar i ”Sagan om konungens återkomst”.

Alla får dansa.

Foto: Focus Features.
Laura Carmichael, Elizabeth McGovern och Michelle Dockery i ”Downton Abbey”.

Enda behållningen, och det är en väldigt liten behållning, är det trivsamma gnabbet mellan pantertanterna Isobel och Violet Crawley. Men Maggie Smiths repliker, de där som var den bärande väggen i hela den ärkeborgerliga sagan, är en skugga av sitt forna majestätiska jag.

I en rimligare värld vore detta spiken i kistan och sista livrédräkten i garderoben för kostymdramat.

Ytterligare film

Men enligt tidningen The Sun har seriens skapare Julian Fellowes fått en förfärlig förfrågan om att skriva en film till om blåbloden och arbetarna, som om världen inte redan var en tillräckligt dum och ond plats. Den bioaktuella farsen har helt enkelt gått för bra.

Fellowes har en poäng i att det kan finnas intressanta ämnen som kan vävas in i handlingen i ännu en eventuell film, rent tidsmässigt. Han nämner bland annat hur Storbritannien påverkades av depressionen i USA mot slutet av 20-talet och hur fascismen i Europa förgiftade hela världen årtiondet därpå medan gods- och slottsägarna kämpade för sin existens.

Men vad spelar det för roll? Det kommer ju ändå inte att hända någonting i det världsfrånvända ”feel good”-universumet som är ”Downton Abbey”.

Poängen där är att konservatismen fungerar som civilisationens självklara fundament. Allt ordnar sig så länge samhällsklasserna vet sin plats, är glada över det, accepterar sina respektive öden och niger för den snälla adeln.

Alla kan sova gott så länge tjänstefolket fortsätter att kamma Mary Crawleys förbannade hår utan att ställa några besvärliga frågor.

Jämfört med ”Downton Abbey” är den här krönikan i alla fall ett föredöme.

Den slutar nämligen nu.

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM