Springsteen hjälpte Kerry helt förgäves

Publicerad:
Uppdaterad:

Det var, helt väntat, med majoriteten av gubbrockande amerikaner som det var med mig.

De passade på att se Springsteen för att han är... ja, Springsteen.

Inte för att han stödde en bildad, stenrik liberal från Massachusetts.

Veckorna före det amerikanska presidentvalet åkte ju Springsteen, med bland andra R.E.M och John Fogerty, på turné för att försöka förmå sin publik att rösta bort Dubya.

Precis på slutklämmen dök New Jersey-sonen till och med upp på John Kerrys valmöten och sjöng "No surrender".

Men förgäves.

President Bush vann som bekant stort ändå.

Så nu är det darkness on the edge of Springsteen, antar jag.

Men med risk för att framstå som K-G Bergström (i och för sig en inte helt oangenäm tanke...):

Jag hade kunnat berätta att det skulle gå så här. Jag såg turnépremiären i Philadelphia i slutet av september och det var alldeles tydligt att de passionerade ansträngningarna inte skulle leda till någonting.

De delar av publiken som delade de värderingar artisterna propagerade för var redan övertygade och skulle rösta demokratiskt om det så kostade dem reproduktionsförmågan.

Resten var bara där för att få uppleva en schysst Springsteen-konsert och gav blanka fan i vad Stipe och Bossen tjafsade om mellan hit-numren.

Att jag sedan minns till exempel Fogertys "Fortunate son" som ett våldsamt övertygande karaktärsmord är ganska ovidkommande.

För vid närmare eftertanke kan spjutspetsen i den låten lika gärna riktas mot Kerry.

I europeiska medier har han framstått som något slags uppvuxen på Tjärna Ängar i Borlänge.

I själva verket är han just den sortens karaktär som väcker vämjelse i amerikansk under- och arbetarklass:

En förmögen, intellektuell, genuint liberal snobb från Massachusetts.

Men européer missförstår ju allt annat som har med Amerika att göra så varför skulle vi begripa det?

Ingenting där borta är så entydigt och lättolkat och självklart som vi tror.

Den arbetarklass som här är vänster röstar exempelvis i huvudsak republikanskt i USA, medan förfinade mångmiljonärerna på Manhattans Upper East Side - de som med suveränt förakt brukar referera till delstaterna mellan kusterna som "The overfly states" - nästan alla är demokrater.

På Manhattan vann Kerry faktiskt med procentsiffrorna 82-17.

I Beverly Hills var marginalen mindre, men han vann där också.

Inte heller är det förstås så enkelt som att väljarna ute i de mindre bemedlade delstaterna allesamman är ondskefulla bonnlurkar som inte kan skilja röven från ett hål i backen. Det finns såna också och jag har mött några av dem; en marinkårssoldat i den grandiosa baren på The Peabody i Memphis hör till de mest obehagliga jag druckit med.

Men majoriteten består av vanliga, enkla människor som visserligen har en något mer gammaldags livshållning än vi är vana vid men framför allt är oerhört gästvänliga och generösa.

Ingenstans har jag stött på sån hjärtlighet somlångt ute på bystan i sydstater som Louisiana, Kentucky och Arkansas.

Den fråga som möjligen förenar människorna där ute är att de tycker illa om att rockstjärnor från New Jersey kommer och talar om för dem vad de ska tycka.

"People have the power", sjöng Springsteen och hans vänner under sina val-konserter.

Just det. Det är väl det som gör så ont just

Orsaker till extas

Per Bjurman

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN