Uggla är kung – på Skansen

NÖJE

Läs Alex Schulmans krönika

Ett glädjeämne och en besvikelse.

Magnus Uggla och Claes Eriksson färgade Allsången på var sitt vis.

Claes Eriksson och Magnus Uggla. Så olika åren i offentlighet har behandlat dem ändå. För 20 år sedan var båda hyllade på sina kanter. Eriksson för ”Macken” och Roy och Roger och ”Cyklar” och, herregud, allt han rörde vid blev till guld. Och Uggla för att han under många år lyckats befästa sin position som en av Sveriges mest älskade artister.

Och vad hände sen? Eriksson började producera ett pärlband av skräpfilmer och blev landets gnälligaste gubbe när han på allvar hävdade att TV4:s reklamavbrott förstörde konstnärligheten i hans makalösa skitfilm ”Hajen som visste för mycket”. Men Uggla har ända sedan starten fortsatt att förnya sig på sitt eget sätt, särskilt på senare tid med sin tv-persona.

Igår stod de på samma Solliden-scen. Claes Eriksson ska naturligtvis ha heder för att han försöker förvalta Povel Ramels ljuvliga arv, men sådär får man faktiskt inte tolka den store ord- och melodikonstnären. Eriksson grimaserade på scen, gjorde stora ögon och uttalade orden underligt. Han gjorde sig till. Det var alldeles som om han tyckte att texten inte räckte, att det behövdes tramsas runt omkring den för att det skulle vara något att ha.

Jag tyckte det var lite oschysst mot salig Ramel, det där. Texten om farfars farfars farfar som fick flytta upp på vinden behöver inte smyckas med krimskrams.

Magnus Uggla, däremot. Jag skulle säga att han aldrig varit bättre än nu. Han framförde ett av sina nummer från nya revyn och fick en kanondålig start när headset-micken inte fungerade. Han fick snart en handmick och trots att hela koreografin förstördes behöll Uggla sitt proffsiga lugn och framförde sitt nummer med en sådan energi att det är svårt att se någon annan artist i Sverige göra något liknande.

Det var helt enkelt helt fantastiskt. Och roligt! Han attackerade bloggare och twittrare och sjöng på absoluta gränsen om ”nekrofiler på Fonus”.

Låten var dessutom så nyskriven att den till och med tog upp Michael Jacksons död. Han avslutade programmet med ”Kung i baren” och då var det inte längre allsång i publiken, det var allskrik och det var faktiskt väldigt härligt att se, konstaterade jag när jag öppnade en flaska vin till och bytte till Fyran.