Nu krävs ett rejält stambyte, SVT

SVT misslyckades med det mesta i år, utom spänningen i finalens sista minuter.

Två poäng.

Två.

När de sista rösterna skulle redovisas – wow.

Annars har det inte funnits många anledningar att jubla i år.

Programledarna har sett ut som om de har glömt gå på toaletten före sändningen. De har varit med om mycket.

Fått sina fiskar varma av belästa småbarn, brottats i trikåer med Johan Glans, fått brösten klämda av Björn Gustafsson. Listan är lång. Men de har aldrig känts bekväma i sina roller. Som om de varken har litat på manuset och skämten och upptågen.

Och varför skulle de? Humorn har överlag varit en smaklös soppa.

Finalen blev ingen uppryckning. Nivån var långa stunder bedrövlig.

En fantasilös hyllning till ABBA och gruppens seger med "Waterloo" i Brighton 1974 utan att just "Waterloo" framförs? Ordvitsar om Ellen Benediktson? Bakelser i Green room? Ett kort parti där låtskrivaren Fredrik Kempe fick demonstrera två olika sätt att vinka på?

Häng kvar vid den sista meningen ett tag. Tar det igen:

Ett kort parti där låtskrivaren Fredrik Kempe fick visa två olika sätt att vinka på?

Och som grädden på moset och löken på laxen och pricken över i:et och bearnaisesåsen på tallriken:

Programledarna, som haft ungefär noll personkemi tillsammans, gjorde en version av fjolårets vinnarlåt "You" där de sjöng om hur mycket de har betytt för varandra.

Det är stor humor. Eller åtminstone stor ironi.

Men nog om det.

Musiken och tävlingsmomentet svek inte när det verkligen gällde.

Mot slutet, efter att jurygrupperna presenterat sina röster och tv-tittarnas val skulle redovisas, började nerverna verkligen att brinna.

Allt tydde på att det skulle bli jämnt mellan förhandsfavoriten Sanna Nielsen och utmanaren Ace Wilder.

Bästa balladen och framförandet mot bästa poplåten.

Men det var inget teknikstrul som fick sändningen att stanna upp och tvingade programledarna att improvisera.

Rösterna måste kontrolleras flera gånger. Det fick inte bli fel. Det var för tätt mellan Sanna och Ace.

Och till slut blev det balladen med minimal marginal: två poäng.

Ace Wilder kan förbanna den tyska jurygruppen eftersom de "nollade" henne. Tre ynka poäng hade räckt.

Det känns rättvist och vackert att Sanna Nielsen äntligen, efter fyrtioåtta försök, får representera Sverige i Eurovision. Hon var, oavsett vad man tycker om "Undo", värd det.

Men Sanna symboliserar den "gamla" versionen av Melodifestivalen, den som egentligen kulminerade med Loreen 2012.

Efter detta kommer tävlingen att förändras.

1 192 360 stycken röster registrerades i kväll.

Det kanske låter mycket.

Men förra året var samma siffra över 1,6 miljoner.

Och 2012 slog tävlingen till med 2 053 432 stycken.

Häpnadsväckande många tittar fortfarande, men tävlingen engagerar inte på samma sätt längre. Och om allt färre ringer på bidragen – vad är då exempelvis poängen med det nuvarande röstningssystemet? Hela formatet bör kosta på sig ett stambyte.

Stora profiler som brukade locka tittare och väcka engagemang är förbrukade eller ställer inte upp längre. Det som väntar att bygga upp tävlingen på nytt, med nya namn och uttryck och låtskrivare.

Det tittarna signalerat i år är just att nya namn och låtar som inte har något med tävlingens historia att göra överlag är intressantare än ständiga repriser. Ace Wilders "Busy doin' nothin'" visar att bidragen tjänar på att låta som aktuella topplistor.

När det gäller musiken är SVT på väg mot framtiden. Medan resten av programmet har backat till 2002.

För att summera:

Sanna Nielsen vann Melodifestivalen 2014.

I övrigt förlorade SVT.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln