Deppigt om Iggy också lägger av

1 av 3 | Foto: Iggy Pop.
NÖJE

Iggy Pop antyder att nya albumet ”Post pop depression” kan vara hans sista.

Om det stämmer vore det rent, ja, deprimerande.

Jag säger möjligen emot mig själv en smula här. När nyheten om att Kent lägger av kom förra veckan hyllade jag beslutet. All heder åt att de vill sluta på topp.

Men med någon som Iggy Pop är det annorlunda. Honom har jag lyssnat på nästan lika länge som jag lyssnat på David Bowie, det är en relation som sträcker sig över 30 år.

Jag älskade den Bowie-producerade ”Blah blah blah” när den kom 1986, blev väl intresserad just därför, och att den av somliga kritiker kallades ett ”Bowie-album med Iggy på sång” kändes helt irrelevant för mig. Jag kan i efterhand förstå dem som tyckte att musiken kanske rann väl lätt genom högtalarna för att vara Iggy men ”Cry for love” och ”Isolation” var ju så bra låtar.

Sedan letade jag mig snabbt bakåt till ”The idiot”, ”Lust for life” och Stooges-plattorna och blev helt besatt av urkraften Iggy, med en av rockens mest målande röster och en unik förmåga att låta supersmart och råkorkad på samma gång. När Bowie tog sin utskällda ”Glass spider tour” till Eriksbergsvarvet i Göteborg 1987 tvingades jag så småningom erkänna för mig själv att Iggys sjövilda förbandsset på många sätt var den stora behållningen.

På skivorna som Iggy gjort sedan dess har det ofta funnits korn av briljans, inte minst på 1999 års ”Avenue B”, men mängden stendum, halvjobbad grottmansrock har fått dominera alldeles för många album. Och hur mycket Iggy själv på senare år gillat sig själv i rollen som fransksjungande crooner är det först med ”Post pop depression”, som jag satte fyra starka plus på förra veckan, han har ett album som verkligen låter engagerande hela ­vägen. Nye samarbetspartnern Josh Homme från Queens Of The Stone Age förstår Iggy som ingen förstått honom sedan Bowie.

Så när 68-åringen i en Beats1-intervju säger ”I feel like I’m closing up after this” är det förstås oroväckande. ­Likaså när mannen som för inte alltför många år sedan ålade runt i blomlådorna framför Gröna Lunds scen ­säger att han inte har samma energi som förr.

Låt oss hoppas att han överdriver, för i en orolig tid som den här behöver vi våra gamla hjältar, några konstanter att hålla i. Inte minst med Bowie och Lou Reed borta. Det börjar kännas lite tomt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Iggy Pop

Kent