Donald Trump – hur sjuk kan tv bli?

NÖJE

Vanvett, humor, tragik, fiktion. Freud, Jung och hela världen grubblar över diagnosen.

Donald Trumps presskonferenser är overkligt stark tv-underhållning.

1 av 8 | Foto: NBC
Alec Baldwin som Donald Trump och hans närmaste rådgivare, Steve Bannon från propagandasajten Breitbart, spelas av Liemannen i ”Saturday night lives” sketcher. Lamare än den psykiskt sjuka verkligheten, enligt Virtanen.

Att vi ens diskuterar huruvida USA:s president är psykiskt sjuk är skrämmande. Men mest diskuterar vi inte huruvida, utan vilken diagnos det faktiskt rör sig om.

Detta fick fick psykiatrikern Allen France, professorn som definierade kriterierna för sjukdomstillståndet ”narcissistisk personlighetsstörning” att författa ett öppet brev till New York Times.

”Narcissist i världsklass”

Professorn förklarar att Trump ”må vara en narcissist i världsklass” men ”det är en stigmatiserande förolämpning mot psykiskt sjuka (som vanligen är både väluppfostrade och välmenande) att klumpas ihop med Trump (som är ingendera)”.

Motgiftet mot den dystopiska trumpismen är politisk, inte psykologisk, avslutar France brevet och det är helt sant. Varken clownerier, idiotier eller kändiserier får hindra någon att glömma att Trump är ett allvarligt hot mot världen.

”Motgiftet mot den dystopiska trumpismen är politisk, inte psykologisk”

Jag har själv påpekat att ”jag naturligtvis inget har emot psykiskt sjuka personer” – men samtidigt: Det är inte lämpligt att dåren tagit över hela dårhuset.

Samtidigt är det, och fackmännen får ursäkta, Trumps psykopati och extrema narcissism som gör att han är den största tv-underhållaren i världen.

Trumps presskonferenser bör vara den sjukaste dokusåpan i televisionens historia.

Nya säsongen av miljardärsdramat ”Billions” är för vardagligt, klassiska institutionsfilmen ”Gökboet” med Jack Nicholson för normalt och Trump-parodin som Alec Baldwin gör i ”Saturday night live” för lam för att kunna mäta sig med cirkus Trump.

”Han borde göra det här med sin terapeut, inte på live-tv”, twittrade BBC-reportern Jon Sopel och citerade en republikansk senator som liksom miljontals andra såg Trump uppföra sig befängt och säga ännu mer befängda saker på ännu en befängd presskonferens i torsdags.

Och i lördags kväll, vid ett rally i Florida, påstod han att något hemskt hänt i Sverige vilket fick Sveriges förre utrikesminister Carl Bildt att misstänka att Trump rökt crack och friska människor att posta under hashtag #lastnightinsweden.

Som att se en självmordskandidat

Det är självklart att inte bara CNN:s tittarsiffror och reklamintäkter raketstigit sedan Trump klev in i politiken. Det är spektakulära bisarrerier som krävs för att folk ska bli politiskt engagerade. Kritiken har varit hård mot att CNN bara lät kamerorna rulla under valkampanjen vilka lögnaktiga, rasistiska, sexistiska eller andra vanligtvis otryckbara uttalanden Trump än hävde ur sig – men vad skulle de göra? Ett tåg på väg mot en trasig bro har nyhetsvärde.

”Han borde göra det här med sin terapeut, inte på live-tv”

Och nu går det inget att göra.

Och det går inte sluta titta.

Det är lika omöjligt som att se en människa stå på höghustaket för att hoppa. Man vill och borde titta bort, men det går inte. Det är så in i märgen obehagligt och kittlande.

Det är hypnotiskt att se så mycket tunt skinn omge en så kränkt kropp och höra en så sprättig röst under en så osannolik frisyr säga så många motstridiga, felaktiga och sjuka orangea ankor – utan att till synes skämmas!

Det är en väldigt, väldig, väldig tur att allt bara är på låtsas.

1 av 2
Priscilla.

VECKANS...

…BABE. Priscilla Presley. Elvis 71-åriga exfru sägs dejta självaste rockstjärnan Tom Jones, 76, änkling sedan ett år tillbaka och Las Vegas-polare till Elvis. Väldigt rart och absolut rockepiskt.

…LISA EKDAHL-ALBUM. ”När alla vägar leder hem”. Vi som började älska Ekdahls vid hennes explosiva visgenombrott 1994 har saknat svenskan i henne produktion de senaste tio åren. Här låter det nästan som förr, finstämda jazzvisor med vardagstexter om det lilla och det stora.

…TV-SERIE. ”The Newsroom”, SVT/HBO Nordic. Oerhört värd att återupptäcka, av Aaron Sorkin som skrev mästerverket ”Vita huset”, men som tyvärr bara fick tre säsonger. Tänk vad denna idealistiska murvel-slapstick hade kunnat säga mycket i dagens sjuka Trump-tider?

1 av 9
Lisa Ekdahl då, efter succédebuten 1994, med Rockbjörn.

…PAUL SIMON-ALBUM. ”Life will see you now”, Jens Lekman. Göteborgs forne indiekung, då oftast i svarttaxi under namnet Rocky Dennis, fortsätter att utforska samma världsrytmer och ekvilibristiska melodier som Paul Simon och sjunga dem på förtjusande svengelska. Särskilt ”Wedding in Finistère” är förtjusande manisk och titeln är helt perfekt.

…ULF LUNDELL-ALBUM. ”1979”, Fredrik Larson. Produktionen, texterna och melodierna låter som Ulf Lundells fina 00-tal. Sångrösten påminner om Per Gessle eller i bästa fall Dan Hylander och är Larsons svaghet. Om han haft, säg, Lars Winnerbäcks tryck hade han inte behövt skriva såhär starkt och poetiskt för att bli lika stor som Eldkvarn. Se stiltypisk video till titelspåret, med den bitterljuva raden ”den sista sommaren i mitt liv”, en notering som plingar till i själen som så många andra på ”1979”.

…BIOGRAFI. ”Sanningen är alltid oförskämd”, Göran Hägg. En högst personlig och uppriktig biografi över den märklige, försupne, slösaktiga, generösa, ojämna och briljanta skriftställaren August Strindberg – den största vi haft. Detta blev den spränglärde Häggs sista bok, han saknas oss. Liksom titanen, ständigt i krig mot makterna och när han dog folkhjälte.

…PRATPOP-ALBUM. ”Däggdjur”, Säkert! Vemodspop i förtjusande nordöstlig vind med fioler och små basgångar och texter som värmer det här hopplöst karga vårljuset.