Fira rockens 50 år - med Sugarplum Fairy

NÖJE

SKELLEFTEÅ

5 juli 1954 sjöng den då nittonårige Elvis Presley in ”That’s all right” i Sun Studios på 706 Union Avenue i Memphis.

Så i morgon fyller rock ’n’ roll 50 år.

Det firar man naturligtvis bäst genom att hylla de underbara snorvalparna i Sugarplum Fairy.

Ni kanske tycker att jag borde avlossa en pompös stänkare om hur mycket rock ’n’ roll betytt i stället.

Eller lista de sju tusen största låtar som spelats in under de 50 år som gått sedan den blyge tonåringen från Tupelo i Mississisppi ställde sig mellan Scotty Moore och Bill Black och började sjunga in sin första singel.

Men jag har ingen lust att bli så högtidlig.

Dels kan datumet för rockmusikens födelse diskuteras. Elvis satte den stora lavinen i rörelse och hans debut är därmed avgörande, inte tu tal om saken. Men redan 1951 spelade till exempel Ike Turner och medbrottslingarna i Jackie Brenston & His Delta Cats in ”Rocket 88” – i samma Sun Studios, för övrigt – och det är jävlarimig en rock ’n’ roll-låt det med.

Dels var rock ’n’ roll tänkt som en reaktion mot den typ av konservatism som bor i all nostalgi.

Budordet löd, och lyder fortfarande:

Se aldrig bakåt. Gå framåt. Det är nu som gäller. Nu. Nu. Nu.

Så det är genom att rikta strålkastarna mot tonåringarna i Sugarplum Fairy man bäst firar den nyblivne 50-åringen.

Jag ser dem värma upp åt Iggy & The Stooges på Skellefteåfestivalen och blir lika hänförd jag är övertygad om att dåtidens versioner av mig blev när de första gången hörde... tja, låt säga Little Richard. Eller The Who. Eller T-Rex.

Rent stilmässigt bidrar de inte med något nytt. Sugarplum är tvärtom ett påfallande ortodoxt rock- och popband.

Men det spelar ingen roll.

När Victor Norén i slutet av fenomenala popdängan ”(And please) stay young” mässar sitt ”all right now, never gonna lose it” låter det helt nytt i alla fall.

Helt ungt.

Helt nu.

Nytt, hett blod pulserar helt enkelt i de gamla ådrorna och därmed blir diskussionen om själva formen ointressant.

Victor Norén, ja.

Han är, liksom bandkollegan Karl, yngre bror till Mando Diao-Gustav och tycker ni att Gustav har stjärkvalitet kommer Victor att få plomberna i era tänder att explodera.

Han är en ung Mick Jagger på scenen. Så jävla snygg, så jävla sexig. Av alla flickidoler mamma Kerstin hemma i Kvarnsveden på något egendomligt sätt lyckats uppfostra blir han den allra största, tro mig.

Att han därtill redan skriver nästan lika starka låtar som storebror, sjunger som en hel Liam och utrustat sig med klassisk Norén-attityd gör att man lugnt kan utbrista:

Grattis rock ’n’ roll – tack vare band som Sugarplum Fairy förblir du evigt ung.

Om jag nu ändå sammanställde den där listan över tidernas sju tusen bästa rock ’n’ roll-låtar kan jag meddela att den just i dag skulle toppas av ”Rock 'n' roll girl” med The Beat.

Som väntat är Lisa Miskovsky med band en betydligt angenämare utomhusupplevelse än Lisa Miskovksy utan band.

Hur kan det bli dammigt fast man aldrig är hemma?

Ingen samling har någonsin hetat något lika genialt som nya Faces-boxen:

”Five guys walk into a bar...”.

Fantastiskt!

Man vet att tiden är ur led när den semestrande New York-korren messar Slipknot-hyllningar från Roskilde.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM