"Jag var hög som ett hus"

NÖJE

Arne Weise om den smärtfyllda sista julen i rutan – och varför han inte kommer tillbaka

Inget tar knäcken på Arne Weise, 77.

Han vill fortsätta göra tv – efter sin död.

– Frågar någon där nere i helvetet tackar jag inte nej.

Arne Weise är julen personifierad.

Men den dryga två timmar långa lunchen handlar om allt annat än högtiden.

Han hinner leverera en arbetsansökan, en kontaktannons (det skulle stå ”Rädda en stackars gubbe”) och skriva sin egen dödsruna.

Redan före intervjun sätter Weise agendan. Det ska vara tjusigt och det ska vara på Kungliga Djurgården.

– Ring källarmästare Christer Roth på Josefina och hälsa från mig.

Dricker Virgin Mary

Den magiska rösten som ekar från barndomen låter trygg, vänlig – och bestämd.

Nu sitter vi här. Arne Weise med en Virgin Mary i handen, nykterist som han är. Tjugo minuter in i samtalet har jag ännu inte fått en syl i vädret.

– Jag hade ju inte gjort det här, exponerat mig, om jag inte tyckte det var roligt. Det brukar jag säga till dem som kallar mig linslus. Egentligen är jag en väldigt blyg person som inte gillar att synas.

Weise skrattar med en viss ironi i rösten.

Men är fullt medveten om varför vi sitter här.

– Sitta och tända en ljusstump, prata lite, varför är det så märkvärdigt? Jo, det är tradition. Jag har kanske någon form av trygghet i rösten.

”Var inte lätt att leva med”

Hur var din första julsändning?

– Min dåvarande hustru blev vansinnig och barnen var besvikna. Men det i ryggen gick jag till jobbet. Jag hatade allt. Men det blev ju så himla bra respons. Julen efter gjorde jag det igen frivilligt.

Var det värt det?

– Kanske inte. Jag gav järnet jämt och fick tre kraschade äktenskap på köpet. Jag var inte lätt att leva med – sur före sändning av nervositet och trött efteråt. Då är man ingen bra pappa eller älskare.

Saknar du att vara julvärd?

– När jag kopplar på tv:n fem i tre gör jag det. Jag ringer ju alltid och säger vad jag tycker till mina efterträdare.

2002 blev Arne Weises sista år som julvärd i rutan. Och det blev ett smärtsamt farväl.

– Jag hade bältros och det gjorde hemskt ont. Jag ringde läkaren

som gav mig sex svaga morfintabletter. Men jag var hög som ett hus hela julafton.

Vill jobba tills han dör

Pension är inget för dig?

– Pension? Aldrig! Jag hoppas jag kan jobba tills jag faller ihop och dör nånstans.

Du är inte rädd för döden?

– Nej, jag tror på att vi lever vidare.

Vad ska du göra i ditt nästa liv då?

– Om det finns tv i helvetet ställer jag gärna upp. Publiken är ju ständigt ökande!

Är du ensam?

– Ensamheten jag upplever nu är jag inte ett dugg ledsen över. Jag är inte så social. Med fem barn och fem barnbarn är det skönt att kunna stänga dörren. Jag har blivit självisk och bekväm.

När hade du ett stadigt förhållande senast?

– Det är tio till tolv år sen senast. Sen har det varit någon fling som jag träffat.

”Dreglar efter 18-åringar”

Hur raggar du?

– Inte alls (skratt). Det vore genant. Gubbar som jag möter många tjusiga kvinnor som är 65 och stenrika men vi ser dem inte utan dreglar efter 18-åringar som går förbi.

Till kaffet har Weise hunnit bjuda på ett dussintal anekdoter. Men han återkommer hela tiden till sin livsglädje, glöden i hans tillvaro, att få göra tv.

– Jag hade nog kunnat fortsätta fem år till som julvärd. Men om jag skulle falla för frestelsen igen är risken stor att folk skulle säga: ”Var det bara det här?”, ”Gud, vad gammal han ser ut”, ”Vad säger han för smörja”.

Han tystnar lite och går ner i tonläge.

– Den risken tar inte jag.

Susanne Nylén