Baldwin – buffel och boss

NÖJE

Alec Baldwin är Chefen.

Han är chefen på så många vis.

Och kanske är jag galen.

Foto: Kärv & galen Alec Baldwin klarar att spela både komedi och att vara tuff chef. Privat är han också minst lika bullrig. Han kallade sin dotter ouppfostrad gris för att hon hade stängt av mobilen.

Man kan bygga upp teorier, men i grund och botten tror jag att 80 procent, kanske rent av 85 procent, handlar om identifikation.

Därför tyckte vi så mycket om dokusåpor, därför älskar vi Lars Winnerbäcks och Kents hjärta-sorg-smärta-längtan, därför älskar vi ”Idol” och därför älskar vi ”Hey Baberibas” – eller vad de heter numer – drift med kungahuset.

Alltså inte för att kungahuset framstår blåst, utan för att det framstår lika blåst som våra egna familjer.

Det vi känner igen tycker vi om. Det kan vara själsliga våndor, det kan vara lyten. Nåt.

Så kanske är det för att Alec Baldwin är en oerhört köttig man som jag älskar Alec Baldwin.

Jag älskar karln.

Ingen kan spela chef som Alec Baldwin.Såg ni senaste ”30Rock” på Canal+ i torsdags? Jag skrattade mer än när jag kom på skämtet ...”...det är ju lika orimligt som en MENSA-träff i Borlänge” (jag skrattar ofta åt mina egna skämt).

I ”30Rock” är Tina Fey ihop med en idiotisk loser som säljer sökare. Han är faktiskt Manhattans enda sökare-försäljare (”which is actually cool”, försöker Tina). Alec Baldwin spelar hennes råa men insiktsfulle chef. Han köper en sökare för att håna Tina, och säger:

– Jag väntar ett samtal från 1983.

Magi!

Det ser kanske inte så festligt ut i skrift, det handlar om att leverera. Och leverera kan Alec Baldwin jävlar.

Han har med rätta – tyngden, trovärdigheten, stelheten, minimalismen – hamnat i chefsfacket och spelar liknande komiska gubbstruttpärlor i små vackra biroller i både Ben Stillers ”Och sen kom Polly” och Cameron Crowes ”Elizabethtown”, och i diverse bedårande sketcher i ”Saturday night live” (det finns en ”Best of Alec Baldwin” på dvd).

Men – vilket många som börjat uppskatta honom som komiker på sistone kanske missat – han är minst lika briljant på att spela chef i drama. Som tuff polischef mot Mark Wahlberg i Martin Scorseses senaste ”Departed” och alla minns hans stora säljtal i David Mamets ”Glengarry GlenRoss”, där han visade erkända skådismästare som Al Pacino och Jack Lemmon var det naturalistiska skådisskåpet ska stå.

Dessutom.

Han är tokig. Helt bananas. Lite väl bananas ibland kanske när han kallade sin 12-åriga dotter för ”ouppfostrad gris”, men samtidigt: vilken förälder har inte ångrat vissa hårda ord till jobbiga skitungar som stänger av mobiltelefonen? Och placera det i en kontext av en mycket smutsig vårdnadsstrid med Kim Basinger så vad vet man.

Kanske är han bara galen.

Och kanske är det därför jag älskar honom. Identifikation som sagt.

Veckans bästa...

BABE. Snygg-David Snygg-Hellenius.

RUBRIK. ”En suverän skildrare av relationen till djur”. Svenska Dagbladets kulturchef Carl Otto Werkelid om nobelpristagaren i litteratur Doris Lessing. Sexigt. Inte.

FILM. ”Bluffen” med underskattade Richard Gere och esset Alfred Molina. Har fått smådassiga betyg, men jag är en mesig Lasse Hallström-fan och hans historia om Hollywoodlegendarens Howard Hughes piratkopia Clifford Irving är mycket njutbar.

TV4-HYLLNING. Jag har gnällt mobbande mycket på gymnastiklärarkanalen TV4 för att den saknar drama och kultur – men nu försöker man i alla fall med ”Labyrint”. Bra jobbat! Det största problemet är scoret. Gnisslig dålig-stämning-musik i varje scen blir parodiskt.

ARTIKELN HANDLAR OM