Rock blir bäst med bög i sig

Foto: Räddar rocken Morrissey är bögrockens brittiske konung – och nu är det hans efterföljare som räddar rocken.
NÖJE

Indiebögrocken fortsätter att fira triumfer.

Efter Magnetic Fields, Antony Hegarty och Rufus Wainwright kommer nu John Grant – en magisk häxbrygd av country, progg och Scissor Sisters humor.

Bögrock är bättre än heterosexuell rock, rent generellt.

Jag talar inte om den klassiska, närmast parodiska bögrocken såsom den utförts av Tom Robinson band, diverse permanentade hårdrocksakter med Judas Priest och Kiss i täten – de är snarast släkt med gayschlager – eller ens David Bowies och Lou Reeds queerperioder.

Inte heller om grandiosa fjollor som Freddie Mercury i Queen, även om han välförtjänt rankas som världens tredje främsta frontman i senaste Q (de gravt heterosexuella Bono och Liam Gallagher blev tvåa och etta).

Snarare är det indiebögrock som räddat rocken från de innebandydoftande, brudtörstande, öldrickande, sportälskande, familjevurmande eller testosteronsavande rockklyschorna från John Fogerty, AC/DC, Foo Fighters, Bruce Springsteen, Lars Winnerbäck, Martin Stenmarck och Moneybrother – och speciellt, förstås, från deras fans; det där brötiga med ursprung i varenda högljudd och stormkåt pubertetsgrabb som män med automatik regredierar till i sport- och rocksammanhang.

All rock blir bättre med bara ack så lite bög i sig. Som Håkan Hellström, Coldplay och Rolling Stones.

Frontfigurer i indiebögrockgenren är Stephin Merrit i The Magnetic Fields, Antony & The Johnsons och Rufus Wainwright. Tre av de mest komplexa och unika rockartisterna alla kategorier de senaste åren. Samtliga efterföljare till bögrockens brittiske konung Morrissey och hans amerikanska motsvarighet Michael Stipe i R.E.M., även om de två gamlingarna sällan varit lika explicita som efterföljarna.

Och: sedan en månad finns det en man till som är värd lika mycket älsk. Han heter John Grant och var tidigare frontman i The Czars, ett heteroband som bara sällan lyckades (”Paint the moon”) eftersom Grant inte vågade vara öppen och dövade sig med kokain och sprit.

I dag är han ren och så in i helsicke bög med truckerkeps och har gjort årets hittills bästa skiva, ”Queen of Denmark”, med proggrockindiestjärnorna Midlake som ekvilibristiskt kompband.

De gör intrikat, humoristisk, hjärtskärande och urbant naturnära altcountryrock med hitrefränger från rymden. Bland annat känner Grant sig som Sigourney Weaver i ”Alien” och som Winona Ryder ”in that movie about vampires and she couldn’t get that accent right (neither could that other guy)”. Ofta struntar han i att rimma för att verkligen få fram vad han vill säga.

Mycket handlar om att växa upp som bög i ett religiöst hem utanför i Kalamazoo, Michigan, med föräldrar som sa:

”Jesus he hates faggots son, we told you that when you were young”.

Det verkar befriande för John Grant att äntligen få berätta, och det är ljuvligt att få lyssna.

ARTIKELN HANDLAR OM