Marianne Mörck om övergreppen: ”Jag har alltid varit rädd för fula gubbar”

NÖJE

Marianne Mörck bjuder på en ärlig berättelse om sin uppväxt i ”Stjärnorna på slottet”.

Den var bitvis tuff – och kantad av övergrepp av olika män.

– Jag har alltid varit rädd för fula gubbar, säger hon till Nöjesbladet.

1 av 5 | Foto: Andreas Hillergren / ANDREAS HILLERGREN
Marianne Mörck

Marianne Mörck, 68, var ett ”hemlighetsbarn”. Hon lämnades bort efter födseln till ett barnhem.

– Jag fick reda på, för det hade stått i papper, att min biologiska mor kom tillbaka och ammade mig. Jag drack hälften tårar, sa hon, och hälften bröstmjölk, säger hon i ”Stjärnorna på slottet”.

Mamman ville ta hem henne igen. Men Marianne Mörck var redan inne i pappersprocessen. Åtta månader gammal adopterades hon av ett par, som egentligen kom till barnhemmet för att ta hem en annan flicka. Marianne Mörck sträckte ut sina armar mot paret – och de valde henne istället.

Uppväxten blev tuff. Hennes adoptivföräldrar var stränga och hyste en fientlighet till allt vad teater hette. Idag kan Marianne Mörck förstå sina föräldrar – men då slog hon ofta bakut. Hon festade och gick på klubb och följde sina sång- och teaterdrömmar till föräldrarnas stora fasa.

– Jag var väldigt elak ett tag mot dem och ville få något svar på något sätt. Jag visste att jag var adopterad, men det pratades aldrig om det. Det var en prydlig uppväxt. När jag tog hem kamrater så tittade mamma på deras underbyxor och undertröja om det var rent. Var det inte det, så tvättade hon det. Det var viktigt för mamma, inte kramar, utan ren och snygg. Mamma hade inget av detta när hon var liten, så det slog över. Jag förstår hennes intentioner nu, men då skämdes jag ju, säger Marianne Mörck till Nöjesbladet.

Försonades ni någon gång?

– Det fanns inget att försonas om, för det var ingen som pratade om någonting.

Funderade du ibland hur livet skulle vara om du växte upp med din biologiska mamma?

– Jag har haft ett fantastiskt liv. Men det är klart att jag har ju undrat hur det skulle vara att växa upp med syskon och en mamma som sjöng och målade. Vi är väldigt lika, mamma och jag. Och när jag återförenades med henne så var det som att pusselbitarna föll på plats, säger hon.

”Vi pratade ju aldrig något hemma”

Uppväxten kantades även av mörka erfarenheter i form av övergrepp och våldtäkt. Ett av övergreppen utsatte en släkting henne för.

– Han ville att jag skulle visa honom en bro, som vi hade på landet. Där började han att ta på mig, både uppe och nere, och ville att jag skulle ta av mig kläderna. Jag fick faktiskt dra mig därifrån, ta mig ur hans grepp och springa upp till huset och skynda och ta på mig ordentligt för att sedan låtsas som att ingenting har hänt.

Hur har det påverkat dig och din syn på män?

– Jag tror att det har påverkat mig mycket. Det var ju inte första gången heller. Vi pratade ju aldrig om något hemma. Men jag trodde att man skulle vara till för det där på något sätt. Det var ju så många som gjorde det. Jag har alltid varit rädd för fula gubbar. Jag brukade somna på knä, med ändan upp och kuddarna för öronen. Då kunde jag ju inte höra om någon skulle komma in i rummet.

Men det har också gjort henne stark, berättar hon.

– Den här självlevnaden jag har, det är ingen ensamhet, utan det är en present jag har fått – att jag kan vara själv. Jag tänker aldrig att det ska vara någon bredvid. Jag är väldigt lycklig!

Om övergrepp: ”Pågått alltid!”

Hon har reagerat på de vittnesmål om sexuella övergrepp som hennes egen bransch har skakats av under hösten. Men Marianne Mörck är inte förvånad.

– Det har ju pågått alltid! Det verkar ibland som att männen är av en annan art. Att vi ska behandlas på det här sättet. Och att vi måste stå ut med det – även i ett förhållande. Även där är det ett missbruk och även om vi älskar varandra, så måste ju allt ske på lika premisser.

Berättelserna som har kommit fram i #MeToo och #tystnadtagning hoppas Marianne Mörck kommer att göra nytta.

– Jag hoppas att #MeToo går runt hela världen och in i varenda liten by. Detta missbruk för att man är man måste få ett slut. Det är något så fruktansvärt. Ibland undrar jag, och nu får jag väl en käftsmäll om jag säger det, men om man inte skulle kunna ge män med det här beteendet en tablett som de kan ta så att testosteronhalten lägger sig.

”Stjärnorna på slottet” sänds lördagar klockan 20.00 på SVT1.

Det här är årets upplaga av "Stjärnorna på slottet" 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM