Hantverkarna håller på att sabotera hela mitt liv

NÖJE

NEW YORK. Kommer hem från Mojave-öknen och upptäcker att en vattenläcka i a/c:n pajat vardagsrumsparketten.

Morsning korsning.

När sådant händer i det här landet vet man att man till sist kommer att drivas mot sannskyldig rättshaverism.

Det är en rent patetisk syn som möter i den fönstersmyg i vardagsrummet jag använder som kontor.

Medan jag legat vid en poolkant i Mojave-öknen och läst om Clete Perdues försök att haffa de samvetslösa Melanconbröderna mitt under pågående Katrina-inferno har a/c:n i nämnda smyg sprungit läck och helt i enlighet med amerikansk byggnorm står de nödtorftigt fastlimmade golvplattorna i stram givakt utefter skrivbordet.

Dessbättre har vi egna hantverkare i huset och två såna kommer snabbt till undsättning.

Den ene skruvar jovialiskt visslande ihop den helt livsnödvändiga luftkylarmackapären, den andre blänger surt medan han medelst en stor, konstig vattendammsugare torkar upp den värsta fukten. De måste dock bryta loss några av plattorna – och det är där den verkliga mardrömmen tar sin början. För de har inga nya att ersätta dem med. I­stället ska jag själv, får jag veta, ta kontakt med en golvläggarfirma.

Jag vet hur det blir, jag. Först går de inte att få tag i. Sedan har de inga lediga tider förrän nästa torsdag. Så småningom kommer de hit, gör fel, vägrar korrigera misstagen utan ersättning, avbokar nya tider fram till påsk på grund av oförutsedd hosta och sen vill jag förmodligen ägna resten av mina dagar åt att skriva insändare om golvläggarna som förstörde mitt liv. Det är så det är här.

Så länge allt fungerar är det som att leva i gräddsås. Men när minsta problem uppstår hotar hela tillvaron att haverera.

Kabel-tv:n hackar, bankomatkortet har gått sönder, det trådlösa nätet ligger nere, fucking Verizon har plötsligt inga uppgifter om att telefonräkningen är betald...ah, det är bara att gå till doktorn och kräva psykofarmaka.

Du kan ringa och maila tills du blöder i alla kroppsöppningar om du vill. Ingen bryr sig, ingen tar ansvar, ingen ser principen om att kunden alltid har rätt som något annat än en antik, löjeväckande punchline. Det är den tid vi lever i, varsågod och skölj.

Fixa golvet själv? Ha, ha, ni har att göra med en man så ohändig att han är glad om han lyckas brygga en kopp kaffe utan att någon för­olyckas. Jag får vackert äta den moderna ondskan – och hoppas att jag inte reduceras till fullfjädrad rättshaverist.

ARTIKELN HANDLAR OM