Så galet kul att det skrämmer

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

”Svensk humor” och ”SNN News” började i helgen. Samtidigt lades klassiska ”Nilecity” ut i SVT:s öppna arkiv.

Jag skrattar så att mina Popsicle-cd:s ramlar ur hyllan.

Och blir rädd.

Både SVT:s ”Svensk humor” i lördags och TV4:s ”SNN News” i fredags fick in fullträffar, men fler missar.

Att Killinggängets ”Nilecity 105,6” är roligare än de humorsatsningarna är jag säker på.

I övrigt dallrar jag, eller famlar snarare. Förvirrad är jag, oroad rent av (smiley).

I mitt minne har ”Nilecity” alltid varit en humoristisk milstolpe, som P3:s ”Hassan”.

Men fram till i helgen hade jag faktiskt inte sett ”Nilecity” sedan den 17 januari 1995, då serien började sändas enligt informationen i SVT.se:s öppna arkiv.

Många människor var inte födda då.

Väldigt många människor var inte födda då.

Jag var 23. Och sånt där är farligt. Minnen och nostalgi, och troligtvis någon sorts utvecklingsfas i hjärnan som en professor i neurovetenskap skulle kunna förklara, gör att det man älskar i den åldern, mellan cirka 15 och 25, är det man bär närmast hjärtat hela livet.

Till och med sådant man inte alls tyckte om som barn - som Foreigners ”I wanna know what love is”, såpoperan ”Varuhuset” eller alla filmer med Adam Sandler - kan tända ett varmt barndomsljus i en karg vuxensjäl.

Ungefär som när de ännu äldre febrar när Hasse & Tage eller Lorrygänget kommer på tal. Eller ”Helt apropå” med Stellan Sundahl. EllerMonty jävla Python.
 

Men nu har jag tittat på ”Nilecity” igen.

Det är egentligen ingenting. Det har ingen mening, inget budskap, ingen annan ambitionsnivå än att vara humor.

Och det är fruktansvärt roligt.

Karaktärerna är superklassiker, främst Johan Rheborg som Percy Nilegård och Farbror Barbro, och Robert Gustafsson som Greger Hawkwind och Weyron i Ottan men det finns så oändligt mycket mer. Kreativiteten hos det där gänget var sanslös, katalogen av biroller är magisk, referenshumorn är rätt upp i min stratosfär, rub-a-dub.

Det är just referenserna. De är mina. Obehagligt mina. Våra. 90-talets.

Och plötsligt, i en Nordman-parodi, är Henrik Schyffert utklädd till en ost.

Jag skrattar så att fönstren dallrar.

Plötsligt oroar det mig.

Hilfe. Är detta min exakta generation? Mitt sammanhang? Är jag kvar där? Blev jag som dom andra, som Kent uttryckte saken? Som äter tacos och minnesmyser till The Fugees på fredagskvällen?

Har jag frusit fast i en spottloska från barndomen, som Håkan Hellström uttryckte det hela?

Eller, är jag en klarsynt tv-kritiker som på goda, kvalificerade grunder anser att ”Nilecity” är den roligaste tv-serie som någonsin gjorts i Sverige?

Jag tror ändå att jag vågar säga: Ja.
 

Titta själva. Och snälla, återkom med åsikter - och en diagnos av mitt psyke om ”Nilecity” i själva verket är kasst, daterat och obegripligt för alla som är under 30 och över 50. Jag inser att möjlig­heten inte bara finns utan är stor.

Veckans ...

BABE. Anna Blomberg. Otroligt skicklig på att vara rolig, till exempel när hon träffsäkert gör parodi på när nationalisten Jimmie Åkesson försvenskar utländsk mat i ”SNN News” på TV4. Sambal oelek.

TV-SERIE. ”Blacklist”, TV3, torsdagar kl 21.00. James Spader! Kiefer Sutherland var aktuell för rollen men då hade allt havererat, han är inte stor nog att få oss att glömma alla logiska knasigheter. ”Blacklist” är det närmsta en storartad popcorn-thriller som finns efter ”Homeland”, vars säsong tre för övrigt startat … sådär.

POP-ALBUM. ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, Veronica Maggio. Så här eminent radiopop, som når en bit ner i själen, är det få som gör. Maggio är en utsökt sångsmed med ett coolt förråd av fräsiga, träffande meningar och bilder, och en närmast hiphopsk frasering.

FINSMAKARHUMOR-BOK. ”Esternas stora bok om Kilot” (Modernista). Troligen den knasigaste bok som getts ut på svenska. Upphovsman är snillet Martin Luuk (från Killinggänget). I övrigt skrattar jag för mycket för att kunna skriva något mer.

ALT-COUNTRY. ”Tall tall shadow”, Basia Bulat. Hon sjunger som en nedstörtad ängel.

ROCK-NOSTALGI. Magnus Johansson, minns någon ”Pappa är en flygkapten”? ”Vakna nu Annelie”? Nu är han med i bandet Efterfesten och på albumet ”Sånger från Arlanda” finns en stark pjäs, ”Kapten”, klart inspirerad av Dylans ”Señor”, som finns på Spotify. Hade nästan platsat på Johanssons klassiska EMI-debut.

HUMORIST. Apropå all humor på dagens sida: Anders Jansson är genial.

Följ ämnen i artikeln