Hiphop är den enda genren som bryr sig

NÖJE

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden - varje måndag

Foto: Omdebatterad låt. Timbuktus och Kartellens ”Svarta duvor & vissna liljor” har hamnat i blåsväder i veckan.

Kartellen & Timbuktus ”Svarta duvor & vissna liljor” är årets låt, därför att den bryr sig om oss.

Medan pop- och rockstjärnor hellre granskar luddet i den egna naveln.

Det välkänt lysande programmet ”Kobra” på SVT noterade förra veckan att hiphopen är större än någonsin.

Så är det.

Men att hiphop är större än någonsin betyder inte att den är stor, eller tillräckligt stor. Vi lever ännu i ett rock- och popland. Det hörs i vilken radiokanal som helst, särskilt i de stora kommersiella kanalerna som kirurgiskt spelar den musik som lyssnarna vill ha. Vilket just nu innebär att Avicii spelas 7 000 gånger (sic) om dygnet.

Det är väldigt långt kvar tills hiphop blir lika svennigt som hårdrock och stekarehouse. Om Sweden Rock hette Sweden Hiphop eller om Summerburst fokuserade på hiphop skulle de inte bli slutsålda år efter år.

Jag är själv en rock- och popman. Det är flera år sedan jag slutade lyssna noga på ny hiphop.

För tillfället tycker jag att Linda Piras nya ep är bra, att Abidaz nya album är fantastiskt och att Petter aldrig varit bättre än nu när han blivit politisk. Dessutom älskar jag Kartellen&Timbuktus kvasi-kontroversiella låt ”Svarta duvor & vissna liljor”.

”Svarta duvor & vissna liljor” är årets låt, alla kategorier. Förvisso har den gett Sverigedemokraterna ännu ett tillfälle att spela martyrer, liksom vid tårtningen den 5 november då SD var så lyckliga över attacken att deras inhyra fotograf sålde filmen på Jimmie Åkessons gräddiga ansikte till Sveriges största tidning Aftonbladet för att få den spridd till så många som möjligt.

Men det får vi leva med. Den tiden då fascism, rasism och populism kunde bekämpas med tystnad är förbi, om den tiden någonsin funnits.

Hela det kriminellt belastade bandet Kartellens nya album ”Ånger & kamp del 2”, som börjar med en sampling av ett Olof Palme-tal i låten ”Underklass­musik”, är otroligt starkt. Det låter som en klassiker i klass med Latin Kings ”Välkommen till förorten”, men mörkare.

Sedan lyssnar jag på Ken i ”Så mycket bättre”. I övrigt lyssnar jag inte särskilt mycket på hiphop längre. Vilket gör mig en smula dum i huvudet.

Hiphop är den enda politiska musiken som finns i Sverige i dag. I stort sett. Ulf Lundell är fly förbannad över samhällsutvecklingen och The Knife tonsätter Karl Marx men sedan … ingenting, förutom säg Mikael Wiehe och kanske Love Antell i Florence Valentin, samt några vegan-, kommunist och vitmakt-band i periferin.

I stort vadar vi i ett träsk av hjärta/smärta-sånger och centrallyrik.

Håkan Hellström sjunger om sig själv.

Veronica Maggio sjunger om sig själv.

Lars Winnerbäck sjunger om sig själv.

Thåström sjunger om sig själv.

Petra Marklund sjunger om sig själv.

Vad Kent sjunger om begriper jag sällan, men det låter fint.

Har jag glömt någon stor artist som sjunger på svenska? Ja, hela jäkla Mel­odifestivalen förstås. Och alla från ”Idol”. Plura. Oskar Linnros. Måns Zelmerlöw. Måns sjunger inte heller om segregation, rasism, underordning eller aina.

Det vore underbart om Måns Zelmerlöw gjorde en samhällsskildrande platta. Han får gärna sjunga att landet mår bra, bara han tar en titt omkring sig och säger vad han ser. Jag tror att Måns skulle klara det, han är duktig.

Det är ju direkt genant att bara hiphopen bryr sig om hur samhället ser ut.

Fråga Fredrik

Hej Fredrik. Såg senaste ”Tv-domarna” och det var bra. Men hur kommer det sig att du ser helt blå ut medan gästerna ser helt normala ut. Du är Robinson-Robban?

Svar: Jag tycker att jag snarare ser mystiskt röd ut? Jag vet inte. Men nån måste få sparken. Antagligen jag.

Veckans ...

BABE. Alexander Bard, ”Idol”-juryns roliga räddning. Blir spännande final på fredag.

HYR-FILM. ”The words”. Med Bradley Cooper från ”Du gör mig galen!”, Dennis Quaid och Olivia ”Thirteen” Wilde. Det är märkligt med vissa filmer, som inte är särskilt bra men som man älskar ändå. Det här är en sådan. Om en misslyckad författare som stjäl ett manus och gör succé.

ROCK-ALBUM. ”Reptile brain music”, Imperial state electric. Hellacopters-Nicke Andersson kan sin 70-talsrock ’n’ roll.

ETIK-PROBLEM. Att SVT, via bloggen PSL, lanserade Kartellen & Timbuktus hårda konstverk ”Svarta duvor & vissna liljor” är en smula problematiskt. Å andra sidan brukar PSL alltid spela in och visa ny kulturellt spännande musik. Det var således en journalistiskt korrekt bedömning.

TV-SERIE. ”The fall”, Netflix. Gillian ”Arkiv X” Anderson har aldrig varit suveränare. Men aj så deppig denna Belfast-deckare är. Här känns det när folk mördas, här finns ingen Hollywood-distans, det är ren naturalism. Orkar man det är serien på fem delar världsklass. Ny säsong kommer.

Följ Fredrik Virtanen på Twitter! Twitter.com/fvirtanen

ARTIKELN HANDLAR OM