Mejla

Håkan Steen

Lördagens final blir något alldeles extra

Recension: Kents näst sista spelning någonsin

Publicerad:
Uppdaterad:

NÖJE

Näst sista kvällen någonsin och det börjar bli känslosamt på riktigt.
I alla fall för Kent.
Jag vågar knappt tänka på vad som kan hända i kväll.

Det är bara en konsert kvar nu. Men redan den här näst sista kvällen märks det på Kent att det är speciellt. Jocke Berg får samla sig flera gånger när han ska försöka säga något till publiken och blickarna mellan bandmedlemmarna talar sitt tydliga språk:
Om lite drygt ett dygn finns inte det här längre, hur ska vi klara av att förhålla oss till det?

Det brukar ju annars vara i publiken som de största emotionella stormarna äger rum på en Kent-konsert men det tar de facto ett ganska bra tag innan hela arenan verkligen är på fötter.
Får jag gissa blir det något helt annat i kväll, när det är bandets mest inbitna fans från hela landet som samlas för att sjunga med i den allra, allra sista sången.
Icke desto mindre levererar Kent en i långa stunder bländande föreställning även i kväll.

Sätter en ny standard

Det är den rent visuellt mest imponerande arenarockshow som någonsin rullat runt i Sverige, Kent sätter en ny standard lagom tills de lägger av. Coolt bara det. Ljus och videoprojektioner går verkligen hand i hand med musiken, ibland fyndigt självrefererande men utan att bli övertydlligt, rakt igenom stilfullt.
Jag tror dessutom på bandet när de säger att de åker runt och spelar de låtar de gillar bäst själva. Det både låter och ser ut så.
Sedan den starka premiären i Linköping i september har showen bara blivit stadigare och tajtare. Den strålande körtrion Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell tar mer och säkrare plats och versionerna av sånt som ”999”, ”La belle époque” och ”Egoist” blir så kraftfulla bilder av tiden att det plötsligt känns väldigt tungt att aldrig få höra dem igen.

Kommer att bli tomt

Ja, jag vet. Det är ju bara ett rockband som lägger av, jag borde rimligen vara för gammal för att något sånt på allvar ska smärta mig, men det kommer att bli tomt utan Jocke Bergs blick på läget i både landet och livet.
Mest omistlig är givetvis sista delen av showen. Appen som Kent har försett sin publik med skapar mäktiga stjärnhimlar på läktarna i ”Sverige” och ”Dom andra”. Och trots att lokalen är fylld av tusentals nostalgiladdade konsertminnen från över 20 år jobbar bandet med den svenska rockens kanske hårdaste arbetsdisciplin ändå ända in i kaklet för att försöka sätta nya avtryck med hörnstenslåtar som ”Utan dina andetag”, ”747” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”.

Det är värt en stående ovation bara det. Särskilt som de faktiskt lyckas.
Och alla som har biljett till i kväll kan förstås skatta sig lyckliga. När landets mesta ”vi mot världen”-band är så här svallande sårbara redan kvällen innan lär den stora finalen bli något alldeles extra.

LÄS OCKSÅ

Den sista sången

LÄS OCKSÅ

360: Följ med in i Psykbunkern - Den sista sången

Publicerad: