Özz Nûjen och Måns Möller kryddar världshistorien med grova skämt om nutiden

Komikerduon bjuder på mer dans och ännu grövre skämt

NÖJE


Världens historia – den osminkade sanningen
Stå upp-föreställning med Özz Nûjen och Måns Möller, på Rival i Stockholm. Regi: Patrik Larsson, Bobbo Krull. Manus: Özz Nûjen, Måns Möller, Martin Lagos.
Spelas på Rival i Stockholm till och med 16 december. Sverige-turné startar i Växjö 25 januari. Spelas på Draken, Göteborg, 15 februari-13 april.


För några år sedan skämtade de sig genom den svenska historien. Nu avhandlar de hela världens historia.
En lite mer tekniskt förfinad show. Mer dans. Ännu grövre skämt. Och ännu en gång 90 minuters oavbrutet skratt, även om det smyger sig in lite oväntat allvar mot slutet.

När Özz Nûjen och Måns Möller berättade den nakna sanningen om Sveriges historia 2015 var det med makalösa associationsbanor. Från vikingatiden till vår tids största flyktingkatastrof. Allt kryddat med elaka skämt om våra vanligaste kändisar.
Nu tacklar de hela världens historia på ungefär samma sätt. Tecknade filmer. En världskarta som ändrar utseende i bakgrunden. Rent tekniskt är denna show betydligt förfinad.

1 av 2 | Foto: Rebecka Rynefelt
Måns Möller och Özz Nûjen i ”Världens historia - den osminkade sanningen”.

”Så politiskt inkorrekt att de är bortom fördomar”

Här finns spontana infall. Några härligt elaka påhopp på varandra. Fast vad som kanske allra mest imponerar är hur Özz och Måns får något som förmodligen är väldigt genomarbetat, att verka just så spontant. Särskilt i hoppen mellan hur folk levde för tusentals år sedan, till hur till exempel chilenare och iranier lever i dagens Sverige. Skämten kring olika nationaliteter är så politiskt inkorrekta att de liksom är bortom fördomar.
Att parodiera Leif GW Perssons ”Brottsjournalen” redan innan det startat är kanske lite förutsägbart, men ändå roligt. Att på ett extremt grovt sätt driva med en annan TV 4-succé och hävda att det blir nästa #Metoo-fall, fick nog en och annan mys-tv-älskare att bli smått chockade.
Mot slutet blir det också lite allvar, i salig Tage Danielssons anda.

”Därför sätter jag inte högsta betyg”

Att jag inte sätter den här gången, beror lite grann på skyhöga förväntningar och att duon ”bara” gör det ungefär likadant igen, fast med annat innehåll. Men också för att de tycks ha lagt så mycket tid på showens första halva, på människan i tidernas begynnelse, att det blir lite stressigt efter, typ, Kristi födelse. Då dansar de sig genom några århundraden. Ett i och för sig mycket roligt sätt att skynda på alltihop.
Om några år känns alltihop upplagt för att de grottar ned sig lite speciellt i 1900-talet…

Det här är Jan-Olov Andersson 00:27
ARTIKELN HANDLAR OM