Mikrostressen tar kål på mig

NÖJE

Per Bjurman i New York

NEW YORK. Hej, jag heter Bjurre och jag är mikrostressare.

Irritationen över att det, exempelvis, tar två sekunder längre än vanligt att få kaffe nere på delin har börjat ta sig så Kapten Haddock-artade proportioner att jag nog snart borde sitta på ett anonymt möte och inleda en bikt just så.

Det är så den kallas, vardagsirritationen som drabbar somliga av oss när butiksbiträdet sölar med kaffet, personen framför i bankomatkön tar för lång tid på sig att läsa utdragskvittot eller taxichauffören pratar för mycket skit.

Mikrostress.

Jag hade ingen aning om att begreppet ens existerar, men under en underhållande Facebook-

debatt i veckan om just tillvarons små vedermödor berättade Karin Engvén – en gång eminent svensklärare åt yours truly, numer god vän – att det är mikrostress vi ödslar vår dyrbara energi på.

En perfekt benämning. Det är ju vad det handlar om: korta ögonblick av blodtrycksrusningar för att inte allt hela tiden flyter exakt så smidigt som en urban samtidsmänniska förväntar sig.

I New York är det en folksjukdom jämförbar med fåordigheten i Norrlands inland. Det görs ofta ett nummer av att den här stan är en sån underbart tolerant smältdegel i vilken alla sorters människor lyckas samsas, men tro mig – precis under ytan kokar det av frustration, otålighet och just stress och vid allra minsta friktion exploderar den toleranta new yorkern i rytande, invektivosande ursinne.

Det är dessvärre smittsamt.

Jag vill minnas mig själv som en hyggligt stoisk människa när jag flyttade till den här infernaliska ön, men sex år senare börjar jag hyperventilera, stånka, grimasera och himla med ögonen så fort sömngångaren framför i kön hos tidningshandlaren på andra och 39:e fäpplar några ögonblick för länge med växeln.

En särskild favorit just nu är annars medmänniskor som går in genom en dörr, eller upp för en trappa, och sen

bara stannar och glor utan minsta tanke på att vi bakom också tvingas stanna.

Det är bara social konvenans och god uppfostran som i de lägena hindrar mig från att stövla fram och hålla ett salivfräsande föredrag om bollkänsla, etikett och vikten av att inte gå genom livet med öppen mun.

Så ja, jag borde förmodligen tvångsomhändertas av mina vänner och köras till ett möte med anonyma mikrostressare.

ARTIKELN HANDLAR OM