Bleka killar från Hastings

NÖJE

Keane: Vår musik bygger inte på modet.

Foto: DET SNACKAS OM Keane med pianisten Tim Riche-Oxley, sångaren Tom Chaplin och trummisen Richard Hughes.

Framtiden har blek hy och mörka ringar under ögonen. Om nu Keane är framtiden. Möt tre klädsamt tråkiga killar från landsbygden."Vår musik bygger inte på modet. Vår musik är ärlig, den betyder något."

Tom Chaplin gäspar.

Brittiska arenapopbandet Keanes sångare har jackan på sig inomhus och får nästan in en Massey Ferguson mellan käkarna när han är på det humöret.

– Jag är lite trött, vi gick upp tidigt i morse, muttrar han gällande sin trötthet.

Hur ofta får ni höra att ni är tråkiga?

– Jag bryr mig inte. Det är värre om folk säger att vi gör dålig musik än om de säger att vi är tre tråkiga killar från landet, säger trummisen Richard Hughes.

– Men vi är inte så tråkiga. Det händer att vi går ut och blir skitfulla och bär oss dumt åt. Jag är övertygad om att folk en dag kommer att upptäcka att vi inte är några helgon. Däremot kommer vi nog aldrig att kasta ut tv–apparater från hotellrum bara för att verka coolare.

Tom skrattar.

– Jag läste häromdan att Busted kastade ut en tv–apparat från ett fönster. Varför kan ingen hitta på något nytt? Kan man inte göra något annorlunda?

Vad skulle det vara?

– Ärlighet, till exempel. Det är ganska originellt att vägra låtsas vara någon annan.

Vilka är då ni?

– Vi är bara tre vanliga killar från Hastings som gillar att spela musik.

Nu ligger ni etta på Englandslistan. Hur länge dröjer det innan ni bor i varsitt strandhus i Kalifornien och dejtar varsin supermodell?

– Vi står alla tre med fötterna stadigt på jorden. Men samtidigt vet man aldrig om vår bild av världen förändras ju större Keane eventuellt blir.

Fråga Chris Martin.

– Exakt.

Er musik innehåller inga gitarrer. Beror det på att ni inte vill vara ännu ett gitarrband – eller på att ni inte har några fler kompisar?

– Jag brukar säga att vi är ett gitarrband utan gitarrer, säger Tom.

– Men vi hade en gitarrist i omkring fyra år. Då hände ingenting med Keane.

Sparkade ni honom?

– Han sparkade snarare sig själv.

Varför?

– Han tröttnade eftersom vi aldrig kom någonstans. Det blev istället vändningen. Tidigare hade vi mest gjort samma låtar om och om igen. Nu blev vi verkligen tvungna att stanna upp och fundera över vad vi verkligen gjorde.

Tom, din röst är speciell. Har du sjungit i gosskör?

– Nä, men jag har alltid gillat att sjunga. När jag var liten sprang jag omkring hemma och låtsades vara Freddie Mercury.

Det låter lite fjolligt.

– Haha, kanske det. Men jag gillar fortfarande att uttrycka mig själv på scen när vi uppträder.

Har ni begått ett lustmord på rock myten nu?

– Hur skulle jag kunna veta det? frågar Richard Hughes retoriskt.

– Jag är bara en kille från landet.

Well, ni bär inga knäppa scenkläder och ni har inga vilda knarkhistorier på era samveten. Ändå har ni blivit hajpade i brittisk musikpress. Hur går det ihop?

– Jag vet inte. Men ofta känner jag att folk tycker att det är viktigare att vara något än att göra något. Vi vill bara göra musik. Därför gör vi det.

Men titta er omkring. Många band som hajpas besinningslöst brukar försvinna snabbt.

– Det är sant. Just nu är alla så besatta av vad som är coolt och vad som är inne för tillfället. Det känns som att det var ganska länge sedan vi gav upp våra försök att bli coola. Varför? Well, vi insåg att vi ändå aldrig kommer att bli coola, säger Richard.

– Grupper som vi har influerats av gillar vi för att de gör bra musik – inte för att de har snygga frisyrer eller coola skjortor.

Men musik är väl alltid mer än bara musik?

– Ja, så är det, och jag hoppas att vi inte är helt ute vad det gäller mode. Men din frisyr spelar ingen roll om ingen lyssnar på vad du har att säga.

Kommer Keane att bestå?

– Ja, det tror jag.

Varför det?

– För att vår musik inte bygger på modet. Vår musik är ärlig, den betyder något.

För att ni är tre lantisar som bara vill spela musik?

Richard rycker på axlarna.

– Jag antar det.

Säger den trummande tredjedelen av bandet som har kallats popens framtid.

Tre bondlurkar från Englands svar på Falköping.

Keane var namnet.

Ronnie Sandahl