Mejla

Per Bjurman

”Känslan är som back in the days”

Publicerad:
Johnny Ramone, till vänster och Joey Ramone från punkgruppen The Ramonesuppträder på CBGB's i New York i fotografiet från 1977.
Foto: AP Photo / GODLIS / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Johnny Ramone, till vänster och Joey Ramone från punkgruppen The Ramonesuppträder på CBGB's i New York i fotografiet från 1977.

NEW YORK. Det var, får man ju för sig, länge sedan man kunde se New Yorks största artister i intima, anspråkslösa miljöer hur som helst.

Men en kväll står Zephaniah O’Hora inträngd i baren på lilla honky tonk-syltan Skinny Dennis i Brooklyn och sjunger Merle Haggard-dängor och det känns ungefär som det skulle vara att uppleva Patti Smith, Lou Reed eller Suzanne Vega på samma sätt.

Avundsjukan har alltid varit svår visavi de äldre vänner som vistades i New York på 70- och 80-talen och inte bara såg de lokala rockstjärnor jag håller allra kärast. De upplevde dem på så nära håll, i så intima miljöer.

Ena dagen spelade Mink Deville på övervåningen på Max’s Kansas City, nästa hade Blondie show i trängseln på CBGB’s, efter Johnny Thunders & The Heartbreakers – och när vännerna  klev över den minimala scenen för att komma till muggen krockade de med en muttrande Lou Reed.  

Och senare, på 80-talet, verkade det för den som höll sig någorlunda aktiv omöjligt att inte bli hej och tjenis med medlemmarna i eminenta band som Fleshtones, Smithereens och Del-Lords. 

Så fungerar det inte längre – i alla fall inte i sammanhang där det pysslas med musik jag känner mig hemma i. De få som det verkligen är nåt med blir snabbt uppsvepta i exklusiva kotterier och görs svåråtkomliga. 

Fast så åker jag och Bussen, kompis på besök hemifrån, en kväll ut till Brooklyn och på Skinny Dennis – en autentisk honky tonk, som hämtad direkt från Nashville,  mitt i hjärtat av Williamsburg – står ingen mindre än Zephaniah O’Hora i fönstersmygen vid ena änden av baren och lirar. 

Han är förgrundsgestalt på den förbluffande vitala country-scen som mot alla odds vuxit fram i just Brooklyn de senaste åren och gav så sent som 2017 ut ett album – ”This Highway” – som skulle kunna kallas en klassiker i genren.

Nu framför han – huvudsakligen – Merle Haggard-covers med sitt fina hobbyband The Last Roundup Boys och det är inte precis epokgörande, men väldigt trivsamt och charmigt. Han sjunger ju så lysande och han har en riktigt vass ”picker” till gitarrist vid sin sida. 

Men framförallt känns det stort och exklusivt och att få vara så tätt inpå en så betydande personlighet. Det är, tror jag, ganska precis som när Mats och Gossen och de andra delade likadana lokaler med Debbie Harry och Dee Dee Ramone back in the day.

Av: Per Bjurman

Publicerad: