”En dag” är en fälla – och jag går inte i den

Foto: EN HAJP Jim Sturgess och Anne Hathaway i ”En dag”.
Foto: Zandra Lundberg.
NÖJE

Sitter du på din kammare med känslan av att vara en fullständig idiot i en värld där alla andra verkar fatta allt?

Lugn, det kan vara en hajp.

En hajp värjer man sig bäst emot genom att lyssna på magkänslan. Säger magkänslan nej, då ska du dissa hajpen lika omsorgsfullt som om den vore din ex-kille som nyss dumpat dig för din lillasyster.

En hajp kan slå till när man minst anar det.

På en restaurang till exempel.

Nu börjar det här deppiga citatet få rätt många år på nacken, men jag kommer aldrig att glömma när min släkting berättade om när hon serverades sushi för första gången.

– Och där satt jag och stirrade ner på min tallrik. I handen hade jag två trästrån med vilka jag förväntades hacka i mig det kalla riset med råa laxslamsor ovanpå.

Och handen på hjärtat, när det kommer till sushidebuten så är den ungefär lika eländig som att bli av med oskulden.

Man har hört och läst så mycket och sedan när man väl ska skrida till verket så känns allt bara klumpigt och konstigt.

Man sitter där och famlar tafatt med pinnarna och smaken är ovan – rent ut sagt äcklig till en början – och rätt vad det är har man lyckats trycka in en klump wasabi som bränner likt sjuttiofem valborgsmässobrasor i käften.

Se bara på oss nu. År 2011 kalasar vi loss på grå massa i degknyten för att det är ”fräscht” och dumplings är det ”nya sushi” och då spelar det egentligen ingen roll att man inte vet vad den där gråa massan innehåller – det kan vara allt från malda spädbarnstår till spigg från ett närliggande träsk – huvudsaken är ju att det är ”trendigt”.

Vart jag vill komma, och det här har verkligen ingenting med varken rå fisk eller mystiska degklumpar att göra, är att min pojkvän kastade en bok på mig i våras. Han mumlade någonting om att den var ”lättläst” och ”hyllad”.

Så jag började läsa ”En dag” av David Nicholls och plötsligt var det som att bokjäveln poppade upp överallt. I varenda pocketshop byggdes det takhöga boktorn av den, i varenda busspassagerares hand fanns det ett exemplar, den utgjorde grundstommen till lunchsamtalen – den var överallt och den var så gripande och fängslande och den var Den Bästa Boken På Länge.
 

Och där satt jag på min kammare och begrundade den här löjligt hajpade boken.

Jag tyckte inte alls den var så bra.

I tonåren låg jag och solade och läste min mormors tantsnuskromaner som var betydligt mer fängslande.

”En dag” hade inte några större fel.

Om man kan bortse från känslan av att den skrivits av en 12-åring och killen i boken – Dexter – är en riktig jävla douchesnubbe som man konstant vill skjuta i huvudet, ja då är den väl helt ... okej.

Det värsta är ju att spektaklet kommer på bio nu.

Och den har redan hajpats i månader.

Men som sagt, det är bara att ignorera.

Jag går inte i fällan igen.

Nej, personligen kommer jag att rata filmen lika hårt som om det vore min ex-kille som blivit ihop med min pappa OCH gjort min mammas närmsta väninna på smällen.

ARTIKELN HANDLAR OM