Utan Penny – bara fyra vilsna nördar

Markus Larsson: Efter nio säsonger är det dags för ett svar – vem är egentligen bäst?

Markus Larsson reder ut – vem är egentligen bäst?
NÖJE

Efter nio säsonger är det dags att reda ut en akut fråga.

Vem är den viktigaste och ­bästa karaktären i ”The big bang theory”?

Rätt svar: Penny.

”Penny?”

(Knack-knack-knack.)

”Penny?”

(Knack-knack-knack.)

”Penny?”

(Knack-knack-knack.)

Den envist återkommande scenen när teoretiska fysikern Sheldon Cooper travar över ­hallen till grannens dörr säger egentligen allt om hans tvångsmässiga natur.

Kaley Cuoco, som spelar Sheldons klagomur Penny, förtjänar en Emmy enbart för sin förmåga att se irriterad ut på 111 296 stycken olika sätt. Eller för hur hon lyckas variera samma två ord i avsnitt efter avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Och efter nästa avsnitt också. Det vill säga:

”Yes, Sheldon?”

Många tycker säkert att ­Sheldon Cooper, genialt spelad av Jim Parsons, är den viktigaste karaktären. Och visst - en ”The big bang theory” utan Mr ­Bazinga vore kanske som ett ”Game of thrones” utan Tyrion Lannister.

Många skulle säkert också ­lyfta fram Sheldon Coopers rumskamrat, den olycklige ­experimentalfysikern och ­Woody Allen-liknande filuren ­Leonard Hofstadter. Den sällsynt pilske flygingenjören ­Howard Wolowitz har antag­ligen en stor hejaklack någonstans. ­ Likaså ­astrofysikern ­Rajesh ­Koothrappali, mannen vars främsta signum länge var att ­tappa talförmågan i närheten av kvinnor.

Juryn vill även nämna Sheldon Coopers frustrerade flickvän Amy Farrah Fowler. Hon är på många sätt en mer ovanlig och ­mång­facetterad personlighet, ­åtminstone jämfört med de sedvanliga karikatyrerna i amerikanska ­situationskomedier.

Men Penny är motvikten som får humorn i ”The big bang theory” att bli sympatisk och, ja, trovärdig. Hon är seriens gravitation. Utan henne skulle den manliga nördkvartetten sväva runt som fyra vilsna satelliter ­ i ett stort och tomt ingenting.

Den jordnära servitrisen med skådespelarambitioner får ­representera arbetarklassens komplicerade möte med väl­utbildade och fåfänga akademiker. Hon är ofta en förnuftig röst med smartare insikter om livets grundläggande mening än de nervösa tupparna på andra sidan trapphuset.

Hennes funktion påminner mycket om den Roz Doyle hade i ”Frasier”, den stressade radioproducenten som fick leva mitt i kaoset som de älskvärda och uppblåsta snobbarna Frasier och Niles Crane lämnade efter sig.

Penny är en modern sitcom-­version av en urgammal arketyp. För att en historia ska ha ett sympatiskt hjärta, något som en stor publik kan identifiera sig med, måste det finnas en Sancho Panza bredvid den världsfrånvände riddaren Don Quixote.

Utan Penny skulle ”The big bang theory” vara en enerverande skildring av fyra män som ­jagar neurotiska väderkvarnar.

ARTIKELN HANDLAR OM