När Arvingarna låter sångrösterna tala, är de snudd på oslagbara

avJan-Olov Andersson

1 av 2 | Foto: HENRIK SANDSJÖ
Casper Janebrink i Arvingarnas krogshow i Göteborg.

I takt med tiden.

Krogshow med Arvingarna på Kajskjul 8 i Göteborg. Regi: Hans Marklund. Spelas till och med 14 december.


GÖTEBORG. Gruppens dansbands-dna går ur aldrig riktigt ur deras kroppar. Och när de ska rocka loss blir det lätt lite tungfotat.

Men när Arvingarna gör det de är bäst på – låter sångrösterna tala – är de snudd på oslagbara i Sverige.

Arvingarna fyller 30 år och firar med sin första krogshow.

Till roliga filmsnuttar på två bildskärmar, ibland med lite oväntade kändisar som gäster, berättar gruppens medlemmar – Casper Janebrink, bas och sång, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, keyboard, gitarr och sång, och Tommy Carlsson, trummor och sång – gruppens historia med en stor portion humor och självironi. Vi bjuds på musik ända från starten på karriären. De hyllar förebilder som Beach Boys med ett potpurri och just det skulle väl vara våghalsigt för nästan vilka artister som helst, men Arvingarna fixar det hur lätt som helst.

Solidariskt på scen

Casper Janebrink må ha blivit något slags ansikte utåt, men på scenen är deras styrka att de på ett nästan gammaldags socialdemokratiskt solidariskt vis turas om vid sångmikrofonen. Och alla är verkligen suveräna sångare, med lite olika sätt att attackera låtarna.

Det är en frikostig show, en timme och 45 minuter.

Några gånger blir det lite enformigt, när man känner att dansbands-dna:t nog aldrig riktigt går ur deras kroppar. Och när de rockar loss, blir det lätt lite tungfotat.

Publiken köper dock det publikfriande Queen-medleyt till hundra procent. Det hade varit mer spännande med till exempel ett Four Seasons-medley, där hade gängets röster kunna få större spelrum.

Klassiker i nya arrangemang

När det är bra, är det dock riktigt jäkla bra. Naturligtvis när Mello-hitarna ”Eloise” och ”I do” så småningom dyker upp. Men också när de tacklar sina gamla dansbandslåtar förstärkta av en ypperlig blåstrio – Ella Wennerberg, trombon, Hugo Hammarlund, trumpet, och Love Nilsson, saxofon. Då har låtarna arrangerats på ett härligt stompigt nytt sätt. Tänk modernt svenskt dansband möter USA-gruppen Chicago på sina tre första och bästa LP-skivor 1969-1971.

Så nu har jag svårt att tänka mig Arvingarna utan blåssektion.

För övrigt missar de som bara köper den billigare showbiljetten och skippar middagen, att Arvingarna tidigare på kvällen, mellan maträtterna, uppträder cirka 2 x 20 minuter. Då bjuds på fina halvakustiska versioner ur repertoaren och en härligt dråplig berättelse om hur de skulle lanseras internationellt som pojkband och hur det då blev pannkaka av allihop.

ARTIKELN HANDLAR OM