Roy Andersson

Roy Andersson: ”Man skapar inga mästerverk nykter”

avJan-Olov Andersson

1 av 2 | Foto: BJÖRN LINDAHL
Roy Andersson.

För ett par månader sedan vann Roy Andersson Silverlejonet, för bästa regi, på Venedigfestivalen för ”Om det oändliga”.

Inför dagens Sverige-premiär hälsade vi på i hans Studio 24 för att prata om allt från nya filmen och gamla filmer, till Ingmar Bergman, Mikael Persbrandt, reklamfilmer för spelbolag och alkohol.

– Man kan inte skapa mästerverk nykter. Det var otänkbart tidigare i livet, att jag kunde jobba och dricka lite samtidigt, men det lyckades jag övervinna, säger han.

Nej, Roy Andersson är inte direkt någon renlevnadsförebild. Vi återkommer till det.
Den nu 76-årige regissören vann mitt hjärta redan när jag var 15. Debutfilmen ”En kärlekshistoria” (1970), om två ungdomars (Rolf Sohlman, Ann-Sofie Kylin) kärlek, gick rakt in i hjärtat och blev genast favoritfilmen nummer ett. Genom åren har den behållt sin plats som alla tiders bästa svenska film. Fast som vuxen ser man en annan film. En svart komedi om en lite dysfunktionell familj, där skildringen av de vuxna personerna väcker både vemod och sympati.

Det har varit en ära att som journalist senare ha fått bevaka och lära känna Roy under hans internationella segertåg. Han vann Juryns specialpris i Cannes för ”Sånger från andra våningen” 2000. Guldlejonet för bästa film i Venedig för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” 2014. Regipriset i Venedig för nya ”Om det oändliga” för ett par månader sedan. Roy är nog, faktiskt, ett större namn utanför Sverige än på hemmaplan.
Nya filmen handlar, som vanligt, om svårigheten att vara människa.

Hur har du haft det, svårt eller lätt att vara människa?

– Jag tycker nog att jag har haft hjälp av min pappa. Hur svårt det än var, kunde han alltid formulera sig drastiskt. Jag har fått mycket av det. Hur jävligt livet än är, kan jag se det med humoristiska ögon.

– Jag fick ju en jättedjup depression efter ”En kärlekshistoria”. Var bara 27 år, det kan man fan undra hur det kunde bli så… Det kallas faktiskt för framgångsdepression.

Under många år har Roy hävdat att han föredrar de starkt stiliserade filmer med tablåer han har gjort de senaste tjugo åren, framför filmer med mer normal dramaturgi. Fast när jag för, typ, femtioelfte gången säger till honom att ”En kärlekshistoria” är alla tiders bästa svenska film, säger han, högst oväntat:

– Jag måste nog säga att du nog har lite rätt. Det är kanske min bästa film, trots allt, efter alla dessa år. Den har någonting som de nya filmerna kanske inte har. Någon jävla frisk attityd. Jag är glad att så många unga människor i nya generationer älskar den.

Roy växte upp i en arbetarfamilj i Göteborg. Har alltid varit och är vänsterradikal. Han hamnade redan på filmskolan snabbt på kant med filmetablissemanget i form av Svenska Filminstitutets chef Harry Schein och demonregissören Ingmar Bergman.

– Jag tog mig friheten att få tag på en nyckel till kameraförrådet, låsa upp och dela ut fem filmkameror till mina studiekamrater för att vi skulle kunna skildra det som hände i Båstad, demonstrationerna mot tennismatchen mot Rhodesia 1968. Efter det försökte Schein få mig relegerad från skolan.

(Dokumentärfilmen ”Den vita sporten” vann senare Guldbaggen för bästa film)

– Bergman var bästis med Schein. Han kallade mig till sitt kontor i Filmstaden i Råsanda, ett jävla skitställe, och sa att fortsätter jag jobba med ”den där Bo Widerberg”, kommer jag aldrig att få göra långfilm. Det var ett rent hot.

– Bergman var en ogenerös, missunnsam och jävligt elak person. Jag hoppas att ryktet om honom som en av världens främsta filmare inte överlever, han förtjänar inte det.

När Roy Andersson återhämtat sig efter ”En kärlekshistoria”, gjorde han ”Giliap” (1975) – som blev ett gigantiskt kritiker- och publikfiasko. Men då väcktes revanschlusten i stället. Roy började göra reklamfilmer. För Gevalia, Trygg Hansa, Lotto, Fazer, Estrella, Air France, Arla, Citroen, posten och Aftonbladet. De prisbelönades och älskades av biopubiken, som såg dem före den vanliga filmen på bio. Och de innebar pengar som Roy investerade i Studio 24, ett helt hus, en före detta pantbank, som han äger på Sibyllegatan i Stockholm. Det är studio, klipprum, biograf, kontor och en liten lägenhet till honom själv. Det dröjde 25 år innan han gjorde långfilmscomeback, med Cannesvinnaren ”Sånger…”. Sedan har alla filmer gjorts i samma studio.
Nu är han lite orolig för om han kan behålla Studio 24.

– Det är knappt, faktiskt, att man får det att gå runt. Mina döttrar är på mig att ta det lugnt, men det är ju samma sak som att de vill att jag ska dö. Jag kan inte lägga av med min verksamhet. Eller ge upp det här fina stället som det tagit 40 år att bygga upp. Varenda skruv eller det här bordet… jag har slipat och lackat det själv, säger han och drar handen över skrivbordet.

1 av 2 | Foto: GETTY IMAGES
Roy Andersson med skådespelarna Anders Hellström och Tatiana Delaunay på filmfestivalen i Venedig.

Vi är förstås många som undrar: Blir det någon mer långfilm?
Under Venedigfestivalen såg inte Roy så pigg ut. Han kördes runt i rullstol och ställde in en del intervjuer. Nu går han, långsamt, med en käpp eller stav.

– Det är ju ingen hemlighet, det skäms jag inte för, att jag har haft alkoholproblem. Men det är på bättringsvägen.

Fast nykterist har han inte för avsikt att bli.

– Min pappa var djupt alkoholiserad innan han slutade dricka i 35-årsåldern. Så jag var väldigt nykteristisk långt fram i livet. När jag kom i 50-60-årsåldern hade jag medarbetare som tyckte om att dricka vin, jag blev lite smittad av det. Det blir nog något glas vin eller en öl varje dag. Och det är svårt att vara utan en grappa framåt eftermiddagen.

Vad säger folk i din omgivning?

– Mina döttrar, båda är psykläkare, är väl lite bekymrade.

– Jag står fast vid vad jag sagt. Man skapar inga mästerverk nykter. Alla jävla spiknyktra personer… de förstår inte att man blir mer avspänd, inte så prestigefylld, stel eller nervös om man dricker.

– Ena höften har jag haft problem med från och till i tio år. På senare år också artros i högeraxeln. Det lär gå att träna bort. Men hur ska jag hinna det om man ska hinna med att ta en drink? (skratt).

Roy säger att han har uppslag till två, tre scener för en ny film. Det känns ändå som att det är en ganska lång väg innan en ny långfilm skulle kunna bli klar. Fast när vi skiljs åt, säger Roy ändå:

– Vi ses snart i Venedig.

Och jag vet inte om det är något han har funderat på länge eller om han kom på det i stunden, men han säger:

– När jag började var det lite skämmigt att göra reklamfilm. Men jag tyckte att man ska väl kunna göra anständiga reklamfilmer. Jag hade inte velat vara utan dem, utan är stolt över dem. Klipper man ihop dem, skulle det bli en jättekul långfilm. Jag tror faktiskt jag ska göra det.

Man vinner inga priser i Venedig genom att klippa ihop tidlösa gamla reklamfilmer. Men om Roy Andersson gör det, blir han förstås inbjuden – och skulle absolut få fullsatta salonger att skratta och jubla.


Namn: Roy Andersson.
Ålder: 76.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Särbon Anne-Marie Larsson i Lund. Två vuxna döttrar, fyra barnbarn.
Karriär: Långfilmerna ”En kärlekshistoria”, ”Giliap”, ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande”, ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, ”Om det oändliga”.
Aktuell: På bio med ”Om det oändliga”. Efter nyår kommer en bok om honom, av filmskribenten Mårten Blomkvist. Det kommer också en engelskspråkig dokumentärfilm om hans liv och karriär.

Roy Andersson om…

… vilka filmregissörer han själv gillar:
Ruben Östlund och Gabriela Pichler här i Sverige. Utomlands… det görs inga mästerverk längre. Jim Jarmuschs ”Stranger than paradise” tyckte jag om.
Men Roy, det var ju på 1980-talet…
– Ja, jag sa ju att det var långt mellan de bra filmerna.

… senaste erbjudandet att göra reklamfilm:
– Det var väldigt bra budget, väldigt bra gage, men det var för ett spelbolag, det vill jag inte bli inblandad i. Fast jag kan förstå att Mikael Persbrandt gör det, jag är inte så negativ eller tycker det är så förskräckligt, han har gjort så mycket annat bra i sin karriär att vara stolt över. Men… det är ju en bedrövlig speakerröst han har i de här reklamfilmerna.

ARTIKELN HANDLAR OM