Eli & Imam är vårt hetaste powerpar

NÖJE

Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag

1 av 4
Silvana Imam och Beatrice Eli är superhjältarna Sverige behöver, inte superhjältarna Sverige förtjänar.

Beatrice Eli och Silvana Imam är ­inte bara Sveriges hetaste powerpar.

De är Sveriges hetaste power ­pussies.

Någon borde göra superhjältedockor av dem.

På onsdag släpper Beatrice Eli sin debutskiva ”Die another day”.

Det var länge sedan en skiva gjorde mig så glad.

För i stunder där den där jämställdheten, som vi trodde skulle komma, i stället halkar bakåt är ”Die another day” inspirerande.

Beatrice Eli skulle nog kunna meja ner vad, eller vem, som helst som försöker ställa sig i vägen för henne.

Hon är stark även i sina sköra stunder.

I lågkonjunkturer ­behövs det feministiska kollektivet mer än ­någonsin.

Beatrice Eli visar att det inte finns något ­annat val än att alltid ­resa sig för rond till.

Hon gör sprittande popmusik lika väl som hon gör powerballader och riot grrl-anthems men det handlar samtidigt om från ­vilken vinkel hon berättar.

I Elis låtar är berättaren en kvinna som sjunger om en annan kvinna.

Hon kastar ut autopiloten från vårt musiklyssnande och kapar musikvärldens heteronorm.

Hennes låtar lägger sig i bakhåll och sticker hål på våra förväntningar på hur en poplåt ska berättas.

Tillsammans med flickvännen ­Silvana Imam gör Beatrice Eli den bästa musiken just nu i Sverige. De är powerparet som skulle kunna smula sönder det mesta.

Silvana Imam är stenhård.

Att Mando Diao har bjudit in henne för att öppna sin konsert på Hovet nästa månad är vansinne.

För hur kan någon vilja ställa sig på en scen efter Silvana Imam?

Det är ju som att böna och be om att bli mosad. Har Mando Diao ­förlorat all självbevarelsedrift?

I våras släppte Imam ”När du ser mig – se dig” – en ep som innehåller några av årets snyggaste låtar.

”Patriarkatet måste störtas” ­förkunnar hon i ”I min zon” innan hon fortsätter med att uppmana Anna Mae att ta tårtan och kasta tillbaka den på Jay (en passning till Jay-Z och Beyoncé-låten ”Drunk in love” som innehöll en referens till hur Ike Turner tvångsmatade sin dåvarande fru Tina/Anna Mae med tårta).

”Jag svär på min mamma jag ska ge dem vad de tål” hotar Silvana Iman i ”Svär på min ­mamma” och bara en dåre skulle tveka på att Imam menar vad hon rappar.

Hennes texter talar allvar.

Hennes blick rör sig över orättvisor, hierarkier och strukturer.

Låten ”I M A M” där Silvana Imam rappar att hon är en power pussy – ”en Simone de Beauvoir-soldat” – slutar aldrig att vara ­fenomenal.

Den bara fortsätter.

Power pussy.

Det låter som en superhjälte som världen skulle behöva.

Med sina stenhårda verser skulle power pussyn smiska alla fiender tillbaks till stenåldern.

Med sina könsperspektiv skulle hon få bakåtsträvarna att hyperventilera av panik.

Med sin energi skulle hon elda upp arméer av andra power pussies.

Om nu bara någon kunde göra ­dockor av Beatrice Eli och Silvana Imam och ge ut lagom till jul­handeln.

Årets julklapp 2014 borde vara ­power pussyn. Så mycket vassare än en spikmatta.

ARTIKELN HANDLAR OM