Dannys nummer bäst – någonsin

avMarkus Larsson

1 av 8
”Land of broken dreams” - Dynazty: +++ Vad ska man kalla det här? Europe-karaoke? Ibland låter sångaren Nils Molin från Kilafors mer Joey Tempest än Joey Tempest själv. Här får låtskrivaren Thomas G:son leva ut sin verkliga kärlek: 80-talets burrigaste och mest smalbenta hårdrock. Marshall-förstärkare. Unga män som ruskar hår. Ett snabbt ”hiddely-hiddely-hiddely”-solo. Och en refräng som får Sveriges samlade hårföner att göra djävulstecknet. Kan det bli mer schlager?

MALMÖ. Estelle Silvia Ewa Mary, alltså?

Det är väl också ett namn på en tronarvinge.

Men i Melodifestivalens grandiosa bubbla handlar allt om en dansande marshmallow.

Markus Larsson.

Hämtat er från Björn Ranelid ännu?

Lugn, det är snart över.

I kväll ställer årets sista åtta bidrag upp i Melodifestivalen 2012.

Och kalla mig gärna enkelspårig men det har varit en lång väntan på Danny Saucedo.

Det stod väl kanske inte skrivet i stjärnorna från början – bara astrologer kan låtsas veta vad de där knappnålarna i himlen pratar om – men när Loreen gick vidare för fyra veckor sen verkade det bli som de flesta trodde på förhand.

Finalen skulle handla om två artister.

Loreen eller Danny? Danny eller Loreen? Och kanske också Loreen, Danny eller Molly?

Och om inget oförutsett händer kommer det också att bli så. Resten är, för det mesta, krims krams.

Enda lilla problemet i spådomen är att just ordet ”oförutsett” alltid är en dark horse här.

Särskilt i Malmö.

Ända sen Sarah Dawn Finer missade finalen med ”Moving on” 2009 är Malmö skrällarnas eviga huvudstad.

Men nåt sånt ska inte ske nu, väl?

Det finns flera bidrag som väcker den gamla vanliga frågan – vad ska vi med det här till?

En spattig version av Håkan Hellström som sprätter i väg ett ”la-la-la-la” som förtjänar dubbla knogmackor? Hanna Lindblads ”Goosebumps”? Och det där ”ouuuåååaaa”-bidraget med OPA! som Sarah Dawn Finer glömmer att nämna under genrepet?

Vem kan klandra henne? Vissa låtar ska man helst prata tyst om. För barnens skull.

Och det här skulle jag aldrig ha kunnat skriva 2008:

Det kan bli svårt för Charlotte Perrelli. Hon har vunnit två gånger och segrat i Eurovision men hon är inte längre en lika självklar stjärna i tävlingen. Hennes högklackade ”momentum” är svagt.

Och hon får tävla mot två starka röstgrupper: den äldre dansbandspubliken (Christer Sjögren och Lotta Engberg) och hårdrockarna (Dynazty).

För om det finns nån rättvisa är en av finalplatserna redan bokad av Danny.

När jag stötte på honom frågade jag hur mycket tid han lagt ner på numret och låten ”Amazing”.

– Vi har jobbat sen du tog den sista sommardrinken, sa han. Jag är luspank nu, men det är det värt.

Förhoppningsvis blir han belönad för arbetet. Bara riktiga dårar orkar lägga ner sån tid och möda på den här tävlingen. Och eftersom många tyckte att han var fjolårets moraliska vinnare uppträder han i medvind från början.

Man kan tycka att Danny liknar en skumtomte på scen. Man kan ha åsikter om enskilda delar – ”Tron”-effekterna, låten, luggen, dansen, sången.

Men helheten är ett ”shut the fuck up”-nummer som inte liknar nåt som tidigare ställt upp i tävlingen.

Och när Danny upphäver tyngdlagen i mörkret ...

Det är inte bra för att vara Melodifestivalen. Det är inte bra för att vara Eurovision Song Contest.

Det är bra på vilken scen som helst.

ARTIKELN HANDLAR OM