Grängesberg – NY är skapligt ”kuligt”

NÖJE

NEW YORK. Avståndet mellan Manhattan och Grängesberg är kortare än man tror.

Det står klart när Cee-Jay Bergman lär hårdhudade East Village-veteraner att prata precis som de gör hemma runt slagghögarna.

Jag vet inte om ni har koll på Grängesberg, men ... ja, där ser inte riktigt ut som i New York.

Det är ett litet samhälle i hjärtat av Bergslagen där de brygger öl, sörjer en nerlagd gruva och har åtta pizzerior fördelade på 2 500 innevånare.

Ulf Lundell skrev tungsinta aktstycket ”Gruva” om bygden och ingen som någonsin passerar kan låta bli att gripas av den bedövande ödsligheten i det som ska föreställa centrum och är en korvkiosk och ett Konsum.

Därifrån kommer Cee-Jay Bergman.

Man behöver inte vara överdrivet fördomsfull för att frukta att denne unge krönikör, med ett hjärta större än dagbrottet i den konkurrerande gruvan i Falun och det gladaste sinnelaget på den här sidan Thore Skogman, skulle känna sig en smula bortkommen när han för första gången slår ner sina 45:or på Manhattan.

Men ingalunda.

Han tycker visserligen att det är ”kulit” – ett ord som inte alls har med begreppet ”kul” att göra utan snarare är tung dialekt för, typ, ”skrämmande” – att det bor fler människor i mitt Midtown-kvarter än det gör i hela Grängesberg, han skakar upprört när historierna om New Yorks råttor blir för explicita och på den legendariska styrketåren cajun martini reagerar han kanske inte riktigt som det anstår en nybliven stammis bland rockskjortebutikerna på St Marks Place.

Men därutöver ser det bara ut som en stor, lycklig hemkomst.

Bergman rättar till sin Yankees-keps, lägger in en snuva och beter sig sen som vilken Al Pacino som helst:

Vinkar ner gula taxibilar, dividerar om hur äggen på dinern Gemini ska tillagas, blinkar åt damerna på Union Square ...

På något vis lyckas han också slå sig i slang med precis alla överallt hela tiden.

Till exempel Elaine herself, trots att det som Cee-Jay själv konstaterar förmodligen är första gången någon från Grängesberg äter på Elaine’s.

Det är dock på Virage i East Village han ser till att plantera grängesmålet på Manhattan.

Jag vet inte riktigt hur det går till, men Cee-Jay sitter en kväll och skrockar med Alon och nästa gång jag kommer in ställer sig Alon upp och pekar och säger, på säregnast tänkbara svengelska:

– Kulit ... ujujuj ... Grängesberg.

Det är nästan kulit att höra.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM