Mejla

Per Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

Springsteens nya låtar har ingen udd

Publicerad:
Uppdaterad:
Bruce Springsteen.
Foto: Brad Barket / TT NYHETSBYRÅN
Bruce Springsteen.

NEW YORK. Mja, de här nya Springsteen-alstren…jag vet inte.

E Street Band briljerar förstås, men mycket till låtar är väl vare sig ”Letter to You” eller ”Ghosts”.

Ingen kan beskylla Bruce Springsteen för låg produktivitet så här vid 70-strecket. Till och med Spotify-Ek – som nyss läxade upp musikbranschens old-timers om sambandet mellan relevans och ökad utgivningstakt – torde nicka gillande.

Det är inte alls länge sedan han (Springsteen alltså, inte Ek…) avslutade sitt drygt årslånga engagemang på Broadway – som givetvis dokumenterades på ett rejält live-album. Sedan kom sologiven ”Western Stars”, som dessutom blev film – och tammefan ett soundtrack också. Och nu är det dags för en urladdning med E Street Band. Tolv nya sånger samlade under titeln ”Letter to You” ges ut om en månad och de första singlarna har redan förts till torgs.

Den gamle hjälten – som brukade ta tid på sig innan han tyckte ny musik var färdig nog att presenteras för världen; det tog till exempel tre år mellan ”Born to Run” och ”Darkness on The Edge of Town” – vill uppenbarligen få så mycket gjort som möjligt medan tid är och det kan man väl förstå, rentav applådera, men frågan är vad som händer med kvaliteten.

Broadway-showen var ett mirakel, absolut, och många av monologerna griper verkligen tag på djupet även i inspelat skick. Personligen hade jag också stort utbyte av några av de, med Bruce-mått mätt, högst aparta, countrypolitan-färgade utflykterna på ”Western Stars”. Framförallt envisas jag med att tycka att ”Hello Sunshine” är bästa numret i BS-katalogen sedan ”The Ghost of Tom Joad”. Eller rentav tidiga 80-talet.

De två låtar som hunnit släppas från ”Letter to You”, titelsången och ”Ghosts”, känns däremot inte särskilt oförglömliga.

Ja, det är kittlande att höra att fenomenala E Street Band får sträcka ut sig i sin fulla längd – vilket var ett av huvudändamålen med hela projektet, enligt en färsk Rolling Stone-intervju – och det går ju inte att bli annat än uppspelt över att han går all in på de klassiska arrangemang och ljudbilder han medvetet undvikit i några decennier; vi får så mycket klockspel och Roy Bittan-piano och Little Steven-gitarrer att det börjar snöa konfetti ur högtalarna.

Men själva låtarna…tillåt mig grimasera lite. De framstår som habila albumspår, men verkligen inga singlar. Den udden har de inte. Och det går ju inte att låta bli att undra över om de inte kunnat bli bättre om kreativiteten fått verka över lite längre tid.


ORSAKER TILL EXTAS

Zephaniah O’Hora – ”Listening to the Music” (Album)

– Den tidiga höstens stora musikaliska kick.

”The Social Dilemma” (Netflix-dokumentär)

– Hur fan ska det här sluta, alltihop?

Pete Hamill – ”A Drinking Life” (Memoarer)

– Omistlig journalist- och New York-romantik från 1994.

Av: Per Bjurman

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN