Sport är för hårdrockare

NÖJE

Fredrik Virtanen om den primitivaste formen av underhållning

Foto: Foto: ANDREAS BARDELL
Marcus Hellner jublar över sitt OS-guld i Vancouver. Samtidigt uppträder Blue Man Group (nedan) i Melodifestivalen. För Fredrik Virtanen är valet självklart.

Man tror att människor är mondäna, bildade, kulturintresserade.

Sedan blir det OS och varenda jävel visar sig vara sportsvenne.

Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Detta kan man raljera och skoja mycket om.

Hur till exempel kulturskribenter som föraktar lättviktig litteratur som, säg, Liza Marklund eller James Ellroy, eller alltför breda pjäser på Dramaten, plötsligt blir förbytta och hamnar i extas när de ser människor i varma trikåer åka utför i mycket hög fart.

Eller hur popkulturella snillen som aldrig skulle nedlåta sig till att se ”Melodifestivalen” eller lyssna på Amanda Jenssen blir fullkompligt betagna av människor som först åker skidor och sedan stannar för att skjuta.

Eller pysslar med rodel.

Sport är den primitivaste formen av underhållning. Sport är inte i närheten av konst. En skidstafett har lägre verkshöjd än blåmålade mimare som bankar funkigt på ett plaströr.

När sportevenemanget är över finns inget kvar, man fick inget med sig. Idel tomhet kvarstår. Det vet alla. Sport är för barn och hårdrockare.

Ändå tittar dessa vanligtvis sofistikerade personer. De glömmer bort sina snobbiga, bildade ideal. De flyttar in i grottor, lär sig att göra upp eld och älskar sport. Idrotten talar till en annan del av kroppen än hjärnan.

Jag antar att det handlar om kicken, verklighetsflykt, spänning; allt som de normalt underkänner inom konsten räcker fint när någon snörat på sig ett par skridskor.

Hej då Michael Haneke, hej Jacob Hård.

Och detta kunde jag raljera och skoja kring. Men det ska jag inte. Jag känner mig mest ensam.

Jag känner mig utanför och faktiskt sorgsen.

Jag skulle vilja vara en del av den här varma hysterin. Jag skulle vilja att min vän Johan ringde mig och snackade vilt och upphetsat förgrymmat om när Anja Pärson föll fritt i 60 meter när silver­medaljen i störtlopp redan var i princip inpackad i en liten ask och att jag svarade lika passionerat.

Men det gör han inte för han vet att det är meningslöst (även om jag faktiskt såg just det, live, av en slump, och det var lite upphetsande, kan jag medge, i tre sekunder).

Vinter-OS – just nu, det är andra evenemang vid andra tidpunkter, ibland bara en enfaldig match i Allsvenskan eller ett motsvarande duktigt damlandslag som sköter sig bra i VM, eller ett av alla dessa ständiga sim-EM – för nationen samman.

Alla har något att prata om. Alla har referenserna. Det är en stor, vacker förbrödring och försystring med anor och traditioner. Gemenskap.

Den är fin, denna gemenskap. Ungefär som när till och med jag drogs med när Sverige vann VM-brons i boll 1994.

Jag skulle vilja vara med, men jag är inte med.

Jag är utanför, ungefär som vissa på skolgården som inte blir valda i landhockey för att de vägrar att ta något så oerhört löjligt på allvar.

Det är självvalt att stå utanför, men det är lika ensamt för det. Jag vill vara med. Men jag kan inte. Det är för dumt, för tidsslösande.

Det är en sorg att inte vara sportsvenne. Att inte kunna bli barn på nytt.

avFredrik Virtanen

ARTIKELN HANDLAR OM