Heja Arquette - rik, vit feminist

NÖJE

Fredrik Virtanen: Gå inte på backlashen – det är män som dirigerar orkestern

1 av 3 | Foto: Var hjälte - en kort stund Patricia Arquette var allas hjälte när hon under Oscarsgalan höll ett brandtal för kvinnors rättigheter. På en olycksalig presskonferens efteråt gick det däremot fel. Men hon gjorde trots allt ett försök - även om hon missade lite.

Det finns en särskild plats i helvetet för alla som letar fel när en Hollywood­stjärna vågar stå upp för sina rättigheter.

Arquettes rättigheter är allas rättigheter.

Under en kort stund var Patricia Arquette allas hjälte.

Meryl Streep och Jennifer Lopez jublade huvudet i kaklet när Arquette gav sitt tacktal vid Oscarsgalan för birollen i ”Boyhood” och sa:

”Det är vår tid nu! Vi har kämpat för alla andra! Det är vår tid att få jämlika löner till sist! Och lika rättigheter för kvinnor i Amerikas Förenade Stater!”

Det lät ju toppen. Det är ju inte vanligt att Hollywoodstjärnor tar till kamp. Det kan provocera både chefer och publik. Modigt.

Personligen anade jag oråd redan då, Arquette hade nämligen även talat om ”alla kvinnor som fött barn”, ”alla skatte­betalare” och ”alla detta lands medborgare” och sådan särskiljning är aldrig lyckad.

Vid en högst olycksalig presskonferens efteråt sa vinnaren:

– Det är dags att alla kvinnor i Amerika och alla män som älskar kvinnor och alla som är gay och alla som är färgade, som vi alla kämpat för, att nu kämpa för oss.

Oops.

Aj.

Oj.

En rik vit kvinna bad alltså minoriteter att betala tillbaka genom att nu kämpa för vita rika kvinnors rättigheter. Som om bögar och svarta ens fått jämlikhet. Som om det i så fall berott på borgerliga kvinnor.

Intersektionalitet - en feministisk maktanalys av samhället där ras, kön, klass och sexuell läggning ses som en sammanflätad enhet - är inget Arquette snappat upp.

När hon läste noga ur manus fungerade hennes ord, när hon talade fritt gick allt åt helvete.

Eller?

Jag tycker inte det.
 

Backlashen däremot säger något väsentligt. När någon, det kan vara vem som helst, uttrycker ett antirasistiskt ställningstagande, ett feministiskt ställningstagande - ja, vilken åsikt som helst som utmanar mainstreamväldet - så blir den nagelfard och misstänkliggjord. Inte bara av självklara motståndare utan även av den egna rörelsens särintressen.

Det klagas på att kampen förs på ”fel” sätt. Det där är ”kontraproduktivt”.

Det sägs naturligtvis oftast av männi­skor som aldrig någonsin höjt en lans för vare sig antirasism eller feminism, vilket är samma fråga.
 

Det var kanske så att Patricia Arquette bara talade om att Hollywoodkvinnor tjänar betydligt mindre än Hollywoodmän. De läckta Sony-mejlen berättade ju tydligt hur mycket mer Christian Bale och Bradley Cooper tjänade än vad Jennifer Lawrence tjänade.

Och?

Det är ett lyxproblem, Lawrence får kanske 15 miljoner, Bale får kanske 25 miljoner. Dollar. Inte synd om någon av dem.

Men det visar en struktur som gäller alla från vårdpersonal till pr-människor till företagsledare till Hollywoodstjärnor - kvinnor anses mindre värda än män.

Kan det verkligen stämma? Varför skulle det stämma? Det är sjukt bara.

Patricia Arquette gjorde ett försök, hon missade lite och därmed kunde en backlash orkestreras.

Gå inte på det. Det är män som dirigerar orkestern.

VECKANS...

BABE. Wilhelm von Kröckert. Tidigare känd som Ernst Billgren. Den briljante konstnären

byter namn för att undersöka varumärkets betydelse. Hade varit en mer spännande undersökning om Billgren inte sagt att han numer målar under namnet von Kröckert, eller hur? 

POPLÅT. ”Violins”, I’m from Barcelona, den enorma popkören från Jönköping, har en hit på gång.

FILM. ”Selma”. En livsnödvändig påminnelse om hur rasismen såg ut i den amerikanska

Södern på 60-talet. För vissa ser den likadan ut än. Martin Luther King, här magnifikt spelad av David Oyelowo, var en enorm man som förändrade världen, inte minst tack vare marschen från Selma till Montgomery, Alabama, 1965.  Filmen segar i relationsskildringen men briljerar i scener om det politiska spelet och vita förtryckare. Går upp på fredag. Se den.

GOSPEL-SÅNG. ”Glory”, Common och John Legend. Vann Bästa sång på både Golden Globe och

Oscarsgalan. Från den utmärkta filmen ”Selma”.

HYRFILM. ”Gone girl”. Regissören David Fincher blir allt mindre konstnärlig men allt mer

underhållande. Ben Affleck och Rosamund Pike är toppen. Ben Affleck!

FRÅGA FREDRIK

Hej Fredrik!

Jag har inte så mycket att säga om krönikan i sig – att Disneys skönhetsideal är snedvridna är ett faktum och jag gillar att du får folk att tänka till om det (även provocerade kommentatorer som skäller på dig har förhoppningsvis tänkt lite på det i alla fall).

Däremot är det en annan grej som sticker lite i ögonen, nämligen att du i fakta­rutan intill din krönika listar ”Veckans babe”. Jag tycker att det tydligt belyser det faktum att det är enkelt att säga att man är för jämställdhet men att det kan vara svårt att bryta invanda tankemönster.

Jag undrar vad du tänker om det. Jag avkräver dig inget svar, men du kan ju själv fundera på det.

Ha en bra dag!

 Hälsningar, Carina

SVAR: Hej. ”Veckans babe” förekommer varje vecka. Den är helt könsneutral och har dessutom inget med utseende att göra. Det kan du enkelt kolla upp. Denna vecka råkade det vara Sanna Nielsen. Men med detta sagt: Ja, det är rätt tramsigt!

ARTIKELN HANDLAR OM