Britpopen frälste mig

NÖJE

■ ■ ”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.

■ ■ Men ordet brukade betyda något annat.

■ ■ Nu berättar Aftonbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler.

I dag: Camilla Sundell om Oasis.

Foto: Camilla Sundell.

Jag var 11 år gammal när jag placerade ”Definitely maybe” i min stereo för första gången.

Min bästis Ida hade lånat med sig sin storebrors nyinköpta platta. Nu satt vi på mattan i mitt flickrum och spelade ”Supersonic” så högt vi kunde. Till slut slet pappa upp dörren och frågade vem som höll på på att strypa katten.

I det ögonblicket blev jag frälst av britpopen.
 

Oasis slog igenom med dunder och brak sommaren 1994. Singeln ”Live forever” kramades ihjäl av kritikerna och bröderna Gallagher fick indiekidsen att intressera sig för fotboll och sluta klippa håret.

Framgångarna gav de båda bröderna hybris. De utropade sig som större än Jesus (Liam) och önskade i en intervju livet ur medlemmarna i konkurrerande Blur (Noel).

Klart att man som en lätt uttråkad och rastlös tonåring dras till dramatiken som en fluga till en sockerbit.
 

Var man ett äkta fan av britpopen under 90-talet räckte det inte att äga skivorna och kunna någon enstaka låttext utantill. Nej, nej. Man var tvungen att ha just den där b-sidan som bara trycktes i tre exemplar och som var inspelad på en klubbspelning bara två personer var inbjudna till.

I Norrbotten satt jag och drömde om de mytomspunna klubbspelningarna som Oasis gjorde i Stockholm. Men var man tonåring och växte upp 90 mil från huvudstaden hade man inte många möjligheter att ta del av konserterna.

I stället satt jag uppe på nätterna för att få se den senaste musikvideon på MTV:s ”Alternative nation”. Varje morgon var jag så trött att mamma hotade med att ta ut den lilla tv:n ur mitt rum.

Förutom musiken och livsstilen bjöd britpopen alltså på underhållande tidningsdramatik i och med bråket mellan Blur och Oasis.

I Blur-dokumentären ”No distance left to run” berättar medlemmarna att de inte ens kunde gå in på en bar utan att barägaren började spela Oasis.

Bråket tog sitt avstamp då banden, som båda spåddes en lysande framtid, släppte singlarna ”Country house” respektive ”Roll with it” på samma dag i augusti 1995. Tidningarna var alldeles till sig, vilket band skulle sälja bäst?

Sex dagar senare toppade Blurs ”Country house” listorna. I en intervju i tidningen Observer efteråt sa Noel Gallagher att han hoppades att Alex James och Damon Albarn skulle få aids och dö.

– Så fort jag sagt det förstod jag att det var okänsligt eftersom man inte skämtar om aids och jag tog genast tillbaka kommentaren. Även om jag inte är något stort fan av deras musik önskar jag både Damon och Alex ett långt och lyckligt liv, så Noel Gallagher till BBC långt senare.

Uttalandet hade trots sin grova karaktär mycket liten effekt på Oasis popularitet. Men med framgångarna och de många turnéerrna kom också bråken inom gruppen. Första gången Noel lämnade bandet var efter en konsert i Los Angeles 1994.

Musikjournalisten John Harris beskriver i sin bok ”The last party” att bandmedlemmarna festat hårt innan de klev upp på scenen på rockklubben Whisky A Go-Go. Liam gillade inte bandets version av ”Shakermaker” och slog till sin bror med tamburinen. Därefter bytte han ut en textrad i ”Live forever” till ”Jag vill inte veta varför du petar dig i näsan”.

Noel svarade med att stjäla 800 dollar från turnéledaren efter konserten och försvinna. Han återfanns, inte helt oväntat, i Las Vegas.
 

Bröderna har därefter turats om med att lämna bandet och hoppa av turnéer. När jag som 16-åring äntligen fick se Oasis live för första gången var det endast Liam som klev ut på Hultsfredsfestivalens Hawaiiscen.

Den besvikelsen gjorde att jag började tröttna. Inte ens ett hängivet fan som undertecknad kan påstå att de senare av Oasis plattor slår de första två geniala albumen på fingrarna.

När Noel lämnade Oasis 2009 hade jag redan tappat räkningen på vilken gång i ordningen någon av bröderna hoppat av.

Skivbolagsbossen Alan McGee, som upptäckte bandet i början av 90-talet, konstaterade i BBC att bråket var ett av de allvarligaste bröderna emellan.

– Och då har de ändå haft några riktigt allvarliga bråk.

Samtidigt öppnade han upp för en comeback.

– De älskar varandra, de kommer att återförenas.

Det har gått två år sedan dess. Det verkar som att Alan McGee får fel.