Gitarrer och slagträn

NÖJE

Här kommer en rapport från Borlänge

1 av 3

Brutala överfall, maffiauppgörelser och rena avrättningar. Våldet i Dalarnas Chicago ska bekämpas - med rocken som vapen.

Puls skickade Ronnie Sandahl till Borlänge. Här är hans rapport.

Döden kom till Borlänge en fredag.

Tvåbarnspappan Jonas Johannesson, 32, har precis käkat middag på den lokala kinesen med sin svåger. Tidigare under dagen har han vinkat av sin före detta sambo och deras två barn som ska på solsemester i Spanien.

De går längs Stationsgatan. Vid Maximgrillen står ett gäng yngre pojkar.

- Har du en cigg, frågar en av ung domarna vid kiosken.

Jonas svarar att han inte har någon cigg att bjuda dem på.

Klockan närmar sig halv tolv när Jonas och svågern korsar gatan.

Han har bara minuter kvar att leva.

"... all you need is love, da da da da da, all you need is love, love, love is all you need ..."

Ur högtalarna ekar Beatles. Tidiga festivalbesökare trängs med Explorer-alkisarna på gågatan i Borlänge centrum. Peace & Love-festivalen har slagit upp portarna för femte året i rad.

Under helgen ska Marit Bergman beträda festivalens andrascen på Sveatorget. På samma torg avrättades en 24-åring med ett avsågat hagelgevär för drygt tre år sedan.

I Borlänge vandrar rockmusiken sida vid sida med våldet.

Men inte hand i hand.

- Jag vill se festivalen som ett luftslott som under tre dagar varje år lyfter sig över all skit som har hänt i den här staden, säger festivalarrangören Jesper Heed.

I slutet av 90-talet anmäldes fler brott i lilla Borlänge än i hela Stockholm. Ingen annanstans i landet beslagtogs lika många vapen. Rikspolisstyrelsens undersökning visade att var fjärde Borlängebo svarade att de blivit offer för brott.

Borlänge fick öknamnet "Dalarnas Chicago".

Inte utan anledning.

- Vi startade festivalen 1999 - som en protest mot våldet. Vi kände att vi ville göra mer än en vanlig musikfestival. Därför är budskapet - mångfald, gemenskap och förståelse - väldigt viktigt. Men man kan nästan säga att det har blivit än mer angeläget än vi först trodde, säger Jesper Heed.

Även om Borlänge statistiskt inte längre kan räkna sig till Sveriges fem farligaste städer lever rädslan kvar.

De sista åren har våldsbrotten i staden minskat.

Men de finns där.

- Jag vill nog påstå att vi har bra koll på samtliga gäng i Borlänge. Man kan säga att det finns två typer av gäng - mc-gängen och vanliga ungdomsgäng, säger Erik Gatu, biträdande närpolischef.

Samtidigt dyker nya faror upp. Både Hells Angels och Bandidos försöker etablera sig i området. Även Sverige demokraterna har satsat hårt på Borlänge.

- I Borlänge finns en marknad för kriminella - genom att det finns pengar att tjäna på narkotikan och krogarna, säger Urban Näslund, samordnare för kommunens drogpolitiska åtgärder.

- Men nu ser vi att vi har chansen att slå mot gängen. De ledande figurerna i stans kriminella liv sitter inne för till fället - och de som kommer under ledarna sitter också inne.

- Oerhört mycket. Dels fångar musiken ofta upp ungdomar i rätt skede dels bidrar exempelvis Mando Diao till att tvätta bort den negativa stämpeln Borlänge dras med, säger Näslund.

Han fortsätter att tala om festivalens betydelse för att rensa upp i Dalarnas Vilda Västern.

- Men det vore naturligtvis en stor katastrof om det händer något under festivalen.

Samma kväll, några meter meter därifrån, våldtas en 16-åring i en källare.

Jonas Johannesson har precis hunnit gå förbi Handelsbanken när ungdomsgänget hinner ikapp honom. Han slås ned på marken och blir sparkad våldsamt. Inför ögonen på sin vän.

En av killarna avslutar misshandeln med att hoppa på Jonas bröstkorg och huvud.

I polisutredningen finns också uppgifter om att killen tar upp sin mobil telefon och ringer ett samtal - samtidigt som han hoppar på tvåbarnspappan Jonas huvud.

När polisen förhör de vittnen som befunnit sig i korsningen Stationsgatan

- Borganäsvägen vid tiden för dödsmisshandeln tillför de inte speciellt mycket.

Ingen av hundratals vittnen har sett vem som har gjort vad.

Någon eller några.

Det är frågan.

- Skärp dig nu, för helvete!

Den lite för unga mamman i den lite för stora t-tröjan sitter några bord bort på Hagbergs Café. Hon skäller högljutt på sin lille gråtande son. Gustaf Norén, sångare i bandet Mando Diao, skakar på huvudet.

- Det blir lätt arbetarklassromantik när man snackar om Borlänge. Men det finns fan ingenting som är romantiskt med det här.

Han nickar mot mamman.

- Nästa varenda låt vi skrivit handlar om Borlänge. Vissa låtar handlar om att den här jävla stan har våldtagit min uppväxt - medan andra låtar handlar om att man är stolt över att vara från Borlänge. Allt handlar om hatkärlek.

Mando Diao blev en riksangelägenhet för drygt två år sedan.

Aftonbladets Per Bjurman - även han uppväxt i Borlänge - kallade rockslynglarna "Sveriges bästa osignade band". Snart var de signade och stek heta. Borlänge blev åter omskrivet. Men den här gången var inga avsågade hagelgevär med i bilden.

Bara fem Beatlesfrillor med över jävligt stora självförtroenden.

- Vi har bara tagit vara på det Borlänge har gett oss. Vi har tagit den hårdaste jävla arbetarmentalitet du kan hitta - och gjort musik av den.

Hur hör man att musiken kommer från Borlänge?

- Det är jävligt kompromisslöst och jävligt otrendigt. En massa grammatiska fel i texterna och inte speciellt proffsigt.

Kaxigheten, har den med Borlänge att göra?

- Det finns väl en benägenhet att säga sanningar.

Hur menar du?

- När vi slog igenom trodde folk att vi var diviga och dumma i huvudet - men vi var bara från Borlänge. Man är lite besvärad, man vill helst gå därifrån. Det har man sedan uppväxten här. Det där kalla och hårda.

"Jonas har blivit misshandlad i natt, de har hoppat på hans huvud. Han ligger i respirator på IVA med 30% chans att överleva. Liima är helt knäckt. Hör av dig. E."

Vännen Linda Liimatainen, 24, vet inte riktigt varför hon har sparat det sms hennes brorsa skickade den där jävla majdagen.

Kanske för att aldrig glömma.

- Man gick sönder. Allting känns fortfarande meningslöst. Men det får inte sopas under mattan. Även om det är jobbigt måste man fortsätta att prata om det, säger hon.

Linda talar lågmält men målmed vetet. Rakt in i bandspelaren.

- Jag minns när jag var hemma hos Jonas en månad före misshandeln. Det såg för första gången på riktigt länge ut som att han var lycklig. Jag minns att jag och brorsan pratade om det i bilen hem.

Tidigt på måndagsmorgonen ger familjen upp hoppet.

Jonas förra sambo Ulrika har tagit första bästa flyg hem från Spanien. I en sjukhussal på Falu Lasarett får två barn ta farväl av sin pappa.

Respiratorn stängs av.

Borlänge kunde ha varit vilken mellanstor svensk stad som helst.

Med en lokal kineskrog som heter "China Garden" och serverar currysås som smakar diskmedel, ett något för tråkigt centrum och tonårsgrabbar som har fullt upp med att baka prillor av grovsnus och provköra sina trimmade moppar.

Det är den inte.

- Alla skattepengar vi tjänar in åt Borlänge går till att folk ska sitta i fängelse. Istället för att gå till handikappade barn - går de till folk i vår ålder som rånar bingohallar, säger Gustav Norén.

Bakom Mando Diao väntar Sugarplum Fairy på sitt stora genombrott. Vi träffar dem i deras replokal i Rockhuset i centrala Borlänge.

Golvytan är täckt av smuts, skivor och tidningar.

- Vi har väl inte direkt setts som töntar bara för att vi sysslar med popmusik, säger Victor Norén.

Frontfigurerna Victor och Calle tas ofta för Gustaf Noréns och Björn Dixgårds brorsor. Det är fel. Båda är Gustafs brorsor.

- Vi har väl mer varit "bögarna" i skolan, fortsätter han.

Killarna i Sugarplum Fairy tog tidigt avstånd ifrån våldet - medan Mando Diaos två frontfigurer Gustaf Norén och Björn Dixgård säger att de gjorde sitt val mellan högstadiet och gym nasiet.

De valde att försöka göra en karriär inom musiken.

Andra valde våldet.

- När det var mellanstadiediscon var det några killar som alltid brukade gå omkring och sticka folk med nålar. Hur det gick för dem? Någon av dem dog. Några andra sitter på kåken för ett bankrån de gjorde med Lars-Inge Svartenbrandt.

Umgicks ni med dem som det sedan gick snett för?

- Efter högstadiet gav jag mig fan på att inte umgås med dem mer, säger Gustaf.

- Men ända fram till att jag var runt 16 tyckte jag att de kriminella var fräckast i Borlänge. De var Borlänges coolaste killar. De hade mest pengar, snyggast tjejer och en jävla makt. Till och med lärarna såg upp till dem.

Efter 31 dagar på flykt grips en 22-åring för dödsmisshandeln.

- Jag vet vilka som har dödat Jonas Johannesson, men av rädsla för att något ska hända min familj vill jag inte säga något, säger 22-åringen.

Rätten kan inte fastställa att 22-åringen har dödat Jonas. Inte heller att hans uppsåt med misshandeln ska ha varit att ta Jonas Johannessons liv.

Han döms till fyra års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död.

Linda Liimatainen är kluven.

- Det är svårt. Fyra år känns som ingenting. Instinkten är på något sätt öga för öga. Sparkar de in skallen på Jonas, borde någon sparka in skallen på dem. Det hjälper kanske inte i längden. Men det ger fan mig frid i själen.

Linda har tidigare arbetat med Peace & Love. Efter Jonas död finns tankar på att starta en stiftelse.

- Jag varken kan eller vill gå vidare. Inte förrän våldet försvinner från Borlänge.

det handlar om att förändra mentaliteten; det ska vara coolare att spela i ett rockband än att skjuta ihjäl folk, säger Gustaf Norén.

Han kastar snabbt i sig en ostmacka medan Björn Dixgård ser bakfull ut bakom sina pilotglasögon.

Den gråtande ungen några bord bort har tystnat.

Mamman röker gula Blend.

Om ett dygn ska en 16-årig flicka komma att dras ned i en källare och våldtas av ett flertal äldre män bara ett hundratal meter därifrån. Samtidigt som Motörhead gör sin enda spelning i Sverige på Peace & Love-festivalens stora scen.

Cigarretten är slut, men hon röker fortfarande på filtret.

Våldets Borlänge

Rockens Borlänge

Foto: Jerker Ivarsson