En domedag med risk för lyckligt slut

NÖJE

Loppet är kört. Om knappt en månad går jorden under. Åtminstone på hela världens biografer.

”2012” är domedagsaction med makalösa effekter.

Under cykelturen till jobbet i onsdags, föll de första snöflingorna. Det är som att vi skippar hösten och går direkt på vinter.

På bio blir det ännu värre.

Största förhandssnackisen inför vintern har väl varit James Camerons 3D-äventyr ”Avatar” (premiär 18 december), regissörens första film sedan ”Titanic” blev megasuccé och elvafaldig Oscars-vinnare för tolv år sedan.

Häftiga 3D-effekter i all ära, nu börjar det surras allt mer om ”2012”. En trailer som visar hur naturkatastrofer drabbar kända platser runtom i världen med full kraft, väcker onekligen nyfikenhet. Med vinterns rekordbudget, drygt 1,8 miljarder kronor, finns ju förutsättningarna för häftiga scener.

Har nu fått se de första 53 minuterna av filmen, som är 2.40 timmar lång. Efter sin stenålderskalkon ”10 000 BC”, som fick större publik än den förtjänade, har tyske regissören Roland Emmerich nu återvänt till det som verkar vara hans stora passion här i livet: att göra filmer som skildrar en värld i kaos, på väg att gå under.

Är det inte utomjordingar (”Independence day”), så är det jättelika monster (”Godzilla”) eller en ny istid (”The day after tomorrow”) som drabbar oss. Nu tar han avstamp i en gammal myt att Maya-folket förutsåg jordens undergång sista december 2012. I filmen upptäcker några forskare att det är fara å färde. När nyårsafton närmar sig, brakar helvetet loss ...

Högst tveksamt om jag någonsin sett så maffiga och realistiska effekter som när några av filmens huvudpersoner flyr ett jordbävningsdrabbat Los Angeles.

Premiär runt hela världen 13 november. Vore det lite Stanley Kubrick-stake i tysken, skulle han löpa linan ut. Kubrick, han sprängde ju hela vår jord i luften i ”Dr. Strangelove” (1964), till tonerna av Very Lynns ”We’ll meet again”.

Men Emmerich har alltid varit en klyschornas mästare. Han må offra Hollywood i filmens intrig, men lär nog mot all logik ge sin domedagsskildring ett Hollywood-lyckligt slut.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM