Per Bjurman: ”Femplusskivan gavs mot förnuft aldrig ut”

NÖJE

BOSTON. Det Primal Scream gjorde under första halvan av 90-talet ser jag som själva definitionen av perfekt rock ’n’ roll-lära.

Och ändå var de helt dumma i huvudet.

Annars hade de ju redan då dränkt oss i bourbon och fried chicken-fett med den förstummande Memphis- och Muscle Shoals-version av albumet ”Give Out But Don’t Give Up” som kommer ut först nu.

Det perfekta bestod i den gränslöst eklektiska attityden och hur lustfyllt, kunnigt och sexigt Bobby Gillespie och hans hedonistiska band of brothers knöt ihop nu och då – och att det råkade vara det jag älskar allra mest de korsade sin samtida dansmusik med.

Alltså musik – och attityder – från den amerikanska södern. Soul, gammal r&b, boogie, gospel, blues och rock ’n’ roll.

Det var också just dit, down Dixie, de åkte efter braksuccén ”Screamadelica”, för att – likt förebilderna Rolling Stones ett par decennier tidigare – få spela in med de stora magikerna i de mest mytomspunna studiorna i Memphis och Muscle Shoals.

”Fegade ur”

Tyvärr fegade de ur vid hemkomsten, filtrerade det de hade gjort med ikonen Tom Dowd genom ett bleksiktigt brittisk filter och gav ut något slags vit indie-variant av sitt potentiella mästerverk.

Okej, ingen historierevision här; jag gillade ”Don’t Give Out, But Don’t Give Up” som fan när den kom. ”Rocks” och ”Jailbird” var de stora brottarhitsen i mitt lilla liv den ystra våren 1994.
Men nu, nästan ett kvarts sekel senare, släpper de helt oväntat original-inspelningarna och dra mig i min gamla Sam & Dave-slips:

Så HÄR skulle det ju ha låtit! Plötsligt har musiken bourbon från Kentuckys bästa destillerier i andedräkten, kletigt fried chicken-fett från Hattie B’s i Nashville mellan fingrarna och dammet från den slitna parketten i en baptistkyrka i norra Alabama i håret.

Balladerna har en annan lyster

Framförallt har balladerna – precis som boogie-smockorna mycket bättre SPELADE än på originalalbumet – fått en helt annan lyster. De framstod sanningen att säga mest som parenteser 1994, men här…åh, mama. ”Sad & Blue”, ”Jesus” och ”(I’m Gonna) Cry Myself Blind” är så fantastiskt besjälade och så marinerade i sydstatsfukt att jag bokstavligen kan känna den heta vinden i pannan en ångande julikväll i sluttningen ner mot Mississippi i centrala Memphis när jag hör dem. 

The south will rise again, säger dom. Det har den redan gjort – på en femplusskiva som mot allt förnuft aldrig gavs ut.

avPer Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik