”The river” hade ändå aldrig blivit som 1981

NÖJE

Här är tröst för fansen som känner sig lurade av Bruce Springsteen

1 av 4 | Foto: Bruce Springsteen 1981.

Många fans är sura och känner sig lurade för att Bruce Springsteen, som utlovat, inte längre spelar hela ”The river” på den turné som når Göteborg på midsommardagen.

En känsla jag totalt sympatiserar med.

Och tröstar mig med att det ändå aldrig blir lika bra som 1981.

Alla artister tävlar med och mot siitt eget förflutna. Sina allra bästa stunder.

För snart 15 år sedan berättade Bryan Ferry för mig, vilken ångest det gav honom att skriva nya låtar.

– Varje gång jag släpper en ny skiva, vet jag att jag konkurrerar med den greatest hits-samling som snurrar i fansens huvuden. Och då är det svårt att vinna, sa han.

Bruce Springsteen är annorlunda.

Han har snäppet mer hängivna fans, sådana som jämför låtlistor från konsert till konsert och som därför snarare jublar loss om han spelar någon mer udda sång han inte har framfört sedan 1987, än när han drar ”Dancing in the dark” ännu en gång.

Det är nog därför The River tour fick fansen att kasta sig över biljetter så att det här i Sverige snabbt blev två extrakonserter.

Att en och annan recensent har klagat på dynamiken i USA-konserterna, att det är ett deppigt dubbelalbum och att Bruce borde blanda och ge som vanligt, har ingen brytt sig om. Det tror fan att skribenter som har gratisbiljetter till alla konserterna vill ha variation.

”The river” är för många av oss Bruce Springsteens allra bästa stund. Särskilt som han under USA-delen av turnén gärna kryddade med låtar han skippade till den klassiska dubbel-LP:n och som inte dök upp officiellt förrän på samlingsboxen ”Tracks” 1998.

Förra gången han turnerade med ”The river”, 1981, såg jag alla fyra konserterna i Skandinavien. Köpenhamn, Göteborg och Stockholm x 2. Han spelade stora delar av skivan, flera Creedence Clearwater Revival-låtar, Detroit-medleyt, en del egna klassiker. Så monumentalt mäktigt. Och så de där gripande monologerna, som fick 15 000 att vara knäpptysta i fem minuter, men som han tyvärr aldrig håller numera.

(Minnena från då blir inte heller direkt sämre av att jag fick intervjua honom efter en av konserterna).

När han rockade, och vi i publiken hoppade, sönder Nya Ullevi 1985 var stort på ett annat sätt.

Nu har jag inte sett Bruce Springsteen på åratal.

Gamla känslor rostar aldrig, men blir kanske heller aldrig lika starka.

Hade verkligen velat se och höra honom spela ”The river” igen. Årets blandbandmix avstår jag.

Och för att travestera Ulf Lundell:

En konsert i minnet är också en konsert.

ARTIKELN HANDLAR OM