Shopping & ångest

NÖJE

Mats Strandberg om konsumtionshysterin

Undra på att TV3:s ”Lyxfällan” är en sån enorm succé. Vem vill inte ha två tålmodiga snällisar som med fast hand torkar dina tårar och rensar bland dina räkningar? Och så får ju vi tittare den där värmande känslan, inte alls beundransvärd men högst mänsklig: lättnaden över att vi åtminstone inte är lika illa däran som de medverkande.

När blev egentligen köplusten bara konsumtionsångest? När började shoppingen kosta oss mer än pengar? Och när blev vårt förhållande till pengar och prylar så laddat?

Arbetsmarknaden är osäker, samhällets skyddsnät blir grovmaskigare och vi måste försöka spara oss till säkerhet, ha råd med pensioner och försäkringar. Samtidigt ”måste” vi konsumera mer, för att visa att vi är lyckade. En omöjlig ekvation, alltså. Klart vi blir stressade! Men mitt förhållande till pengar är det motsatta till ”Lyxfällan”-offren. Jag vågar inte vara vräkig, vill inte verka mer ekonomiskt framgångsrik än jag är.

När någon till exempel beundrar vår lägenhet är jag alltid noga med att poängtera att vi renoverat allt själva, ”annars hade vi ALDRIG haft råd!”. Jag vet inte vad jag är rädd för, men att döma av mina vänner är vi medelklassare delade på mitten i den här frågan. Vi vill verka rikare eller fattigare än vi är, men oavsett vilket är vi lika neurotiska.

ARTIKELN HANDLAR OM

Klick!