”Häxorna i Eastwick” – en musikal som mer är en fest för ögonen än för öronen

avJan-Olov Andersson

1 av 3 | Foto: Mats Bäcker
”Häxorna i Eastwick”.

Häxorna i Eastwick

Musikal på Cirkus, Stockholm. Regi: Rachel Kavanaugh. Svensk översättning: Edward af Sillén (även medregissör), Daniel Réhn. Med Peter Jöback, Linda Olsson, Kayo Shekoni, Vanna Rosenberg, Sussie Eriksson, Jan Mybrand med flera. Spelas till och med 14 december.

Ofta en fest för ögonen. Men ytterst sällan för öronen.
”Häxorna i Eastwick” visar hur en riktigt bra ensemble gör sitt bästa för att blåsa liv i en föga märkvärdig musikal.

Detta är ett hjärteprojekt för Peter Jöback. Han började sin internationella karriär, som tagit honom till både Londons West End och New Yorks Broadway, genom att göra en biroll i originaluppsättningen av den här musikalen i London år 2000.

Nästan tjugo år senare tog han kontakt med demonproducenten Cameron Mackintosh och förklarade sig mogen att spela huvudrollen i en svensk uppsättning. Nu står han som medproducent.

Först var det en hyfsad roman av John Updike (1932-2009) från 1984. Ingen av hans mest minnesvärda. Men det blev hans mest kända bok efter den likaså hyfsade Hollywoodfilmen från 1987.

George Miller har också gjort betydligt bättre filmer med ”Mad Max”-serien, men en stjärnspäckad kvartett – Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer – gjorde den till en stor framgång.

Det har aldrig musikalen blivit. I USA har den bara spelats på landsorten, den har aldrig varit i närheten av Broadway. Och det är begripligt. En tramsig historia blev ännu tramsigare som musikal och Dana P Rowes melodier kan man lite elakt kalla för en slags musikalmuzak. Inte en enda låt fastnar.

Så alla inblandade i den svenska uppsättningen har lite av en uppförsbacke. Man får säga att de jobbar på bra.

Det är påkostat med stor ensemble, fiffig scenografi och snyggt koreograferade dansnummer. Peter Jöback är alltså Darryl Van Horne, karismatisk påsättare som kommer till småstadsidyllen Eastwick och i rask takt skapar kaos när han förför tre kvinnor, spelade av Kayo Shekoni, Linda Olsson och Vanna Rosenberg. De får så småningom magiska och feministiska krafter och… ja, ni får se själva.

Att Jöback sjunger bra behöver knappast påpekas. Fast den där Jack Nicholsonska full i fan-framtoningen som djävulen som kåtbock, den får han inte fram förrän efter paus, i ett av de bästa numren, ”Dansa med elden”. Sedan släpper han inte greppet. Man får mycket Jöback för entrébiljetten.

Av de tre kvinnliga stjärnorna har Kayo Shekoni både bäst röst och är fräckast och roligast. Sussie Eriksson (hon är underbar i allt hon gör!) och Jan Mybrand får briljera i föreställningens mest makabra nummer.

Det är lite synd på så rara ärtor, när en så dyr, får man förmoda, och på sitt sätt väl genomförd föreställning, inte når ända fram, på grund av att musikalen varken väcker känslor eller har några låtar som fastnar.

ARTIKELN HANDLAR OM